Singapore del 1
Det gick lite sådär va med mitt bloggande under utlandsstudierna... Det var helt enkelt för roligt så jag inte hade tid med något skrivande.
Men nu, såhär drygt 3 månader efter hemkomst, har jag blivit lite sentimental och tar gärna en återblick då och då som jag kan dela med mig av.
Singapore är, som jag tjatat om, den absolut häftigaste stad jag varit i. Men likt allt annat blir det vardag även där, vilket jag en snöig valborg i Luleå har en enda kommentar till - VARFÖR? Varför hängde jag inte på stranden mer, på stan, nere vid poolen eller i den fantastiskt sköna jaccuzzin!?
Det känns absurt i detta nu, men mycket av tiden spenderades i lägenhetskollektivet. För en ensamvarg som mig var det lite otippat, men jag älskade att det alltid var folk hos oss. Dock så drog vi nitlotten med lägenheten och fick inte bara den minst flashiga, utan också den mest spartanska. Den innehöll INGA hushållsredskap och när vi var spyless på ris från morgon till kväll åkte vi till ikea och köpte lite köksprylar. Pannkakorna vi stekte den kvällen är det absolut godaste jag ätit, jag lovar.
I lägenhetskomplexet hörde ett gigantiskt poolområde. Det roliga var att så fort det blev sol flydde alla Singaporianer och området övertogs av alla utbytesstudenter, vi var säkert 50 pers från Sverige. Sen när det blev mulet eller solen gick ner drog vi in och Singaporianerna kom tillbaka och började med sin simträning igen. Även om man kan räkna de gånger jag badade i poolen på ena handen, var det sjukt najs att bara hänga i en solstol. Eller i den uppvärmda jaccuzzin, som inte minst brukades illegalt nattetid - som efterfestställe efter ett antal krogrundor. Hur det slutade är en historia för sig som vi får ta en annan gång.
På kvällarna var det inte helt ovanligt med filmmys och jag vistades ständigt under mitt biltäcke eftersom alla envisades med att ha det så sinnessjukt kallt på AC:n. Cindy och Ida som vi lärde känna bodde ett stenkast från oss, och eftersom de bodde i ett dårhus med bara tjejer (okej, kanske inte ett dårhus, men med massa konflikter) var de oftare hos oss än vad de var hemma. Bra för mig dock, eftersom de drog upp tjejkvoten hos oss där jag i flera veckor bara hade grabbarna. Vilket var ett klokt val eftersom vi inte hade en enda konflikt på hela vistelsen.
Ja, det var väl så vi hade det mestadels av tiden på LakeShore.
När det kommer till skolan som jag i sjäva verket var där för, känns det mer som en parantes i min utlandsvistelse. Jag var förberedd på skola från morgon till kväll, världens tempo och häftiga skolmiljöer. I den meningen var det väl bara en sak som stämde - det var sjukt coola byggnader. Men med skola tre dagar i veckan, en lektion om dagen, var jag inte där jättemycket. Och förutom att jag aldrig hörde vad Singaporianerna i mina grupparbeten sa, så var det inte jättesvårt att hänga med fast m
KARIN ♥
Singapore!
Ny blogg om mina utlandsstudier:
http://mysingaporestory.blogg.se
10 augusti 2015
Fredag förmiddag i Stockholm. Jag tittar igenom bokningsbekräftelsen inför vår Estland-kryssning och tänker på att jag för en gångs skull är i god tid med att ha allt klart, färjan skulle inte gå förrän klockan 17. Allt är frid och fröjd tills jag kommer till raderna ”giltiga pass ska medtagas av alla resenärer”.
Fan. Mitt pass är hemma.
Hur det ska gå med resan är inte det jag blir kallsvettig över, nej det som rusar i mitt huvud är: hur fan ska jag berätta det här för Gabriel?!
Gabriel har nämligen en tendens att tycka att jag kan vara väldigt strulig. Med all rätt måste jag tyvärr medge, för är det inte plånböcker som försvinner eller telefoner som ramlar ner i toastolen så är det saker jag glömmer. Ja det är ett mysterium det där, att jag kan vara så ordentlig, men ändå så strulig.
Hade det bara varit jag och Gabriel som skulle åka så hade det varit helt okej ändå, vi hade kunnat boka om resan till nästa gång jag kommer ner. Dessvärre skulle hans syrra och mamma också med, och att boka om hur som helst visste jag skulle bli problem. Dessutom skulle min strulighet, som jag lyckats dölja för dem i 3 år, komma upp till ytan.
Aja, jag tog tjuren vid hornen och berättade för Gabriel. Han dödade mig inte och vi gick igenom alternativen och ringde sedan resebolaget och förklarade läget.
- Antingen kan du åka utan och riskera att åka dit, eller så åker du till Arlanda och gör ett provisoriskt pass.
- Och vad händer om jag åker dit?
- Du riskerar att inte få åka med eller.. (nåt mummel jag inte hörde)
- Så det är bara risk att inte få åka med?
- Nej, DET sa jag inte!
- Nähä, vad sa du då?
- Att du kan få böter.
- Och hur mycket skulle bötern ligga på?
- (ohörbart mummel) .. det är POLISEN som kopplas in då!
- Så du skulle inte rekommendera att jag åker utan?
- Nej VERKLIGEN inte!
Jag börjar se framför mig hur polisen tar mig, att jag får en prick i registret och att jag aldrig får ett jobb. På några minuter förvandlades denna stressfria förmiddag till kaos.
- Gabriel vi måste till Arlanda och göra ett pass åt mig.
För 980 jävla kronor.
På polisstationen kommer jag till en trevlig dam.
- Behöver du ha ett pass för att åka dit? frågar hon.
- Jaa, dom sa så, men vad tror du?
- Njaa, det skulle väl vara om du hamnar i trubbel som det kan vara bra att ha ett.
- Ja, men då är det nog lika att jag gör ett.
- Så du planerar att hamna i trubbel?
- Ja, det var planen det, skämtar jag.
Vi tar fotot och jag skriver under. Tittar skräckslaget på bilden och tänker att det är tur att passet går ut efter denna resa. Jag ser som vanligt inte klok ut och dessutom ser det ut som att jag har en tjurring i näsan. Men som gubben innan mig sa:
- Man blir inte vackrare än vad man är.
När allt är klart lägger hon handen på min.
- Stöka inte på för mycket nu på resan! säger hon och skrattar.
Jag kan äntligen andas ut och resan fortlöper utan större incidenter. Ja förutom att jag låser in nyckeln i hytten och har glömt aktivera mina kort för utlandsköp. Jag skyller dock det sistnämnda på att det var med flit för att slippa dra kortet.
Och om jag behövde visa upp mitt pass då? Nej. Såklart inte en enda gång.
8 augusti 2015
Jag hade fått i uppdrag av Gabriel att gå på Ojanpärää och plocka upp några bildelar till honom innan jag åkte ner till Stockholm senast, och det borde jag ju kunna fixa.
Jag kommer in i butiken och känner direkt hur ”jag hör inte hemma här” lyser som en aura kring mig. Går fram till två unga killar i kassan och säger att jag ska plocka upp saker åt Gabriel. So far so good.
Tills en man kommer inspringandes i butiken och hojtar:
- Vem är det som har en toyota?
- Ja, det är ju jag det!
- Den står och rullar.
- Nämen, oj oj oj..
Jag springer ut ur butiken, så fort mina klackar bär mig, samtidigt som jag funderar på hur stor katastrof bilen kan ha skapat.
Väl där ute ser jag hur bilen masar sig bakåt i snigelfart, och tycker mannen har överdrivit sin reaktion en smula. Kör i alla fall tillbaka bilen i rutan och sätter i handbromsen. Tydligen räcker det inte med att ha växel i när man står i en lutning. Who knew..?
När jag går tillbaka in i butiken känner jag mig ännu mer missanpassad. Några svettpärlor har uppenbarat sig i pannan, men det är i alla fall tur att det är sommar så min röda nyans i ansiktet kan tolkas som en solbränna. Om det nu inte hade regnat hela sommaren.
- Bilar är inte riktigt min grej, ursäktar jag mig när jag är framme vid kassan igen.
- Jasså det säger du, säger han och skrattar.
När han har plockat ihop alla saker säger han vad allt är innan han lägger ner dem i påsen.
- Det är ingen idé att du berättar för mig, avbryter jag, jag har ändå ingen aning om vad det är.
- Nä juste, skrattar han, bilar var ju inte din grej!
Jag går ut ur butiken med svansen mellan benen och svär att låta Gabriel sköta sina bil-ärenden själv i framtiden.
19 september, 2014
Jag ska göra ett tappert försök att göra några ihärdiga läsare glada genom att blogga igen. Ibland, när jag inte sitter med näsan i min över 1000 sidor långa mattebok - på engelska.
Som ni förstår har jag kommit in på civilingenjörsprogrammet, efter ett treårigt bas”år” för att läsa in kurser, ett extra ofrivilligt sabbatsår då jag förra året blev struken pga ofullständig behörighet och därför en ytterligare termins uppläsning av matte e.
Det enda positiva i eländet var att jag var taggad som en taggtråd när jag väl fick börja och öppnar starkt med att få hela 7 poäng (av 20) på det inledande matteprovet - med en G-gräns på just 7 poäng. Detta är inte bara det sämsta provresultat jag någonsin fått, utan även en liten käftsmäll till alla som fått för sig att jag skulle vara naturligt överbegåvad inom matte och aldrig behöver plugga.
Men lika glad är jag för det och skyller på hur jag lyssnade för noga på alla tidigare studenters mantra:
- Det finns inga omfester, bara omtentor!
Så jag festade mer än vad jag pluggade.
En annan käftsmäll går till alla som ifrågasatte om jag inte tagit på mig för mycket i våras med 100 % arbete och 120 % studier - jag fixade det inte bara, jag fick även högsta betyg i 4/5 kurser. Därför fortsätter jag mitt framgångskoncept även i höst och jobbar kvar, om än i mindre omfattning. Plus att jag läser en extra ekonomikurs som jag hade mitt första prov i igår och - hör och häpna - kunde alla frågor på. Så det blir förhoppningsvis en revansch efter mitt katastrofala matteprov.
I min klass har mina 94:or till klasskompisar redan börjat imponeras av mig, de förstår inte hur jag fixar allt och yada yada yada.. En kallade till och med mig för superkvinnan. Jag säger som jag brukar - prioriteringar. Du kan välja att surfa bort ditt liv på att läsa meningslösa facebook-uppdateringar och ha ångest över allt du borde göra. Eller så tar du tag i dina ”måsten” för att skapa ditt drömliv och ägnar resten av tiden att njuta av en fritid med allt du älskar att göra.
Sen underlättar det att ständigt göra taktiska val. Mina bästa är att plugga något jag gillar. Plugga i min egna stad. Jobba på ett jobb jag kan utan och innan. Köpa lägenhet granne med mitt jobb. Skaffa en pojkvän som är lika upptagen som mig med att förverkliga sina drömmar. Dessutom (mot min vilja) på distans så att han inte klagar på att jag inte har tid att ses.
Det finns något positivt med allt!
<3
Detta inlägg vill jag tillägna en vän som inte längre finns bland oss, och jag vet att ingen älskar min blogg som du gjorde.
Du var min systers "bästis", som man på den tiden sa, och jag kan väl inte ha varit mer än 5-6 år första gångerna vi sågs. Det är troligen inte alla som skulle låta lillasyrran vara med och hänga, men ni tog mig under era vingar sedan första stund. Jag tror till och med att vi delade bästishjärta alla 3 - eller var det bara något jag drömde om att få göra?
Hur som helst fick jag alltid vara med, så jag var alltid med. På allt från fotbollscuper till basketmatcher. Med skiftande intresse skall tilläggas, på en match satt jag nämnligen och broderade, men jag var där i alla fall.
Vi hade ofta tokigheter för oss - eller mest ni, jag bara hängde på. Ändå var jag den som slog upp hakan då ni kom på att vi skulle leka "fyllegubbar", något jag absolut inte fick säga till Mamma, så jag fick gott ljuga ihop en historia om hur jag hade snubblat.
På tal om tokigheter kom jag en gång in i Saras rum, jag minns hur ni satt i våningsängen, diskuterade allvarligt som på en konferans och framför er skrev ni punkter på ett papper med rubriken "HUR MAN BLIR EN LINA". Inte i mina vildaste tankebanor kunde jag komma på varför man ville vara en lina, och när ni berättade att det var en person tyckre jag ju inte att ni var mindre skumma för det.
Kanske var det för att mitt egna sociala liv rämnade titt som tätt, men höjdpunkterna i min tillvaro var definitivt gångerna du sov över hos oss - vilket var en hel del! Folk säger att man skrattar tills man kiknar, men det är en underdrift för hur vi hade det. Även om det hände att kvällarna fick en oväntad vändning - som den gången ni hittade mig hulkandes framför toan i mitt lila nattlinne, efter alltför många glas päronsoda. Kolsyra har aldrig varit något för mig.
Åren gick och sodan byttes ut mot alkohol. Som 16-åring tog ni med mig på krogen för första gången, lärde mig hur man snor drinkar, och vi blir jagade runt på cleo. Ja, ni har ju inte bara haft bra inflytande på mig. Du bangade aldrig en shot, och vi har väl båda fått i oss en och annan för många. Men du var också den som aldrig dömde och höll troget bort håret när man spydde upp dom igen.
Du har helt klart varit en källa till många skratt och var du än är idag hoppas jag att du vill kika in här ibland och för dig ska jag skriva så roligt jag bara kan.
12 december, 2013
Efter ett så långt uppehåll kanske ni tror att jag blev kidnappad i Prag, men det blev jag inte. Däremot kom jag hem till ett ännu mer fullbokat liv än vad jag hade innan. Jag kom nämnligen in på en kurs i nationalekonomi i sista minuten, och att få spendera tid med mitt intresse är så kul.
Nackdelen med att älska att plugga, och att älska att jobba och att älska allt annat jag gör på fritiden, gör att det efter ett tag börjar uppdagas en viss tidsbrist. Och hur mycket jag än vill att det ska funka, tvingas jag att erkänna att som det ser ut i dagsläget går inte mitt liv ihop - dygnets timmar räcker helt enkelt inte till. Jag har för mycket att göra på för lite tid.
Så med det i åtanke, kan jag (om jag övertygar mig själv riktigt hårt), nästan finna något positivt med att Gabriel åker hem till Stockholm om drygt en vecka. Ja, tiden för det den lilla djävul i bakhuvudet på mig har påmint mig om ända sedan jag bestämde mig för att falla för honom har kommit. Den tiden han går ut skolan och inte längre har någonting som binder honom till denna stad - förutom mig då!
Det känns såklart förjävligt, men to look at the bright side - jag kommer i alla fall ha mer tid att spendera på mina övriga aktiviteter. Ingen kommer kunna ersätta ett visst tomrum efter G, men att gå och jobba natt utan att ha en mysig en i sängen när man ska iväg kommer sure as hell att vara lättare.
Dessutom kom jag in på alla 4 kurser jag sökte till våren, vilket betyder att jag går upp till heltidsstudier. Plus att jag har kvar min tjänst på jobbet och känner man mig vet man att jag kommer i största möjliga mån jobba alla de passen jag har som inte krockar med det obligatoriska i skolan.
Ja, är det någonting jag har fått lära mig detta år så är det att hitta alternativa vägar. Att se möjligheter i det omöjliga, jag vet att det låter klyschigt, men livet har haft en tendens att vilja jävlas med mig, så vad ska man göra. Jag har planerat och planerat om framtiden en miljon gånger. Försökt hitta lösningar för att uppnå mina drömmar, som samtidigt förhoppningsvis drar mig åt samma håll vars Gabriel kan uppnå sina drömmar.
Men jag är positiv.
23 oktober, 2013
Idag jobbar jag min sista dag innan en veckas semester. Jag och G åker nämnligen iväg till Stockholm på fredag och sen vidare till Prag på söndag.
Har till min stora lycka fått med honom på ett spahotell med wellness- och fitnesscenter. Det passar bra i min nya stressfria livsstil. Ja, sen jag läste om påvisade samband mellan stress i unga år och demens inser man hur mycket ens livsstil verkligen påverkar framtiden.
Jag som verkligen ser charmen med ett liv i ålderdom - ett litet strandhus på rivieran, spendera dagarna med att måla tavlor, åka runt på vespa och baka småkakor åt mina söta barnbarn - vill gärna inte döda den tiden för mig själv med dåligt minne.
Så 3 dygn av relaxing, god mat och massa mys ser jag verkligen fram emot. Planerna i övrigt är att gå på opera, klubba lite, shoppa, dricka tjeckisk öl i någon typisk ölhall och bara uppleva staden.
17 oktober, 2013
Idag klev jag upp klockan 10 efter 3 timmars snoozande. Brukar gå upp med G runt 7 även om jag är ledig, men imorse orkade jag bara inte. Har nämnligen varit fullt upp i veckan då jag tog en extra natt i måndags och jobbade därmed först 9-16 och sen 22-09 extra och fortsatte jobba till 16 på tisdagen.
Efter det serverades i alla fall god middag hos T's mamma med hela klanen. Precis som på den gamla goda tiden. Följde även med T och Isabell hem och gosade med dem hela gårdagen. Vi tryckte Isabells hand- och fotavtryck i lera, lillan :) Att vara perfektionist med en bebis är inte lätt alla gånger, men det blev faktiskt fina avtryck!
Så här glad är man när man får busa med Gudmor!
Söndags-inspo
Som jag ser det, finns det två typer av människor här i världen när det kommer till ambitioner och tankegång.
Det finns de människorna som väntar på att möjligheterna ska komma till dem, och tar det som kommer. De som väntar evigt på att allt på något sätt ska lösa sig, på att få en chans att komma dit de vill, men de hamnar till slut på ett jobb de inte vill ha, med en partner de inte älskar och en växande bilring på magen. Klagandes hoppas de på en förändring, men förändringen kommer aldrig för de vågar inte ta risken.
Sen finns det de människor som skapar möjligheterna, som går efter det de vill ha, utan rädslan för att misslyckas. De som stöter på motgång efter motgång, men ständigt reser sig för att fortsätta jakten på sina drömmar. De människorna som ger sin själ för att ta sig dit de vill.
Det som skiljer de två olika typerna åt är rädsla. De människor som inte är rädda för att gå efter det de vill ha är de människorna som kommer att leva det liv de vill leva. Det liv de själva har skapat.
Det går alltid att peka finger på någon eller något och säga att det är anledningen till att man inte har kommit dit man vill. Att hitta något att skylla på när livet är hårt. Men i slutändan hänger det alltid på en själv.
Och så länge du tror på dig själv och det du gör, att du är värd att få det du vill ha, kommer du att kämpa tills du når dina drömmar. Tills du en dag har allt du önskat dig.
Valet är upp till dig vem du vill vara.
10-10-13
Sitter på jobbet på vad som egentligen är första dagen på min "helg", men har tagit på mig ett extra-pass. Visst kan det vara skönt att vara ledig, men just att jobba extra är nog det som skänker det största lugnet ända in i min själ. Kan till och med påstå att jag tappat en del av gnistan då jag på senaste tiden inte "fått" jobba extra då nya vikarier måste få chansen att jobba.
Men nu är den tillbaka, jag känner att jag får ut max av min tid och jag längtar till allt roligt jag har inplanerat. För ju minde man är ledig, desto mer uppskattar man tiden och ser till att ta tillvara på den.
Det är något jag verkligen lärt mig på senaste tiden, att ta tillvara på sin tid och vilka och vad man vill spendera den på. För en dag ändras det, människor man haft nära hela sitt liv finns inte längre och då vill man inte leva med ånger över att ha fokuserat på fel saker.
Så ta hand om de ni älskar, se förbi deras brister och gör det som gör dig lycklig.
För ganska precis ett år sedan var jag lyckligare än jag någonsin varit, och trots att mitt liv är just så bra nu som då har jag inte samma känsla. Lyckan har svalnat. Jag har vant mig. Det ska man aldrig göra, och då gäller det bara att ta ett steg tillbaka, se utifrån på sitt liv och tänka - fy fan vad bra jag har det.
Jag tänker på mitt härliga jobb, mitt feta bankkonto, min perfekta lägenhet, mina bästa vänner, min gosiga gudis, min fina pojkvän och min fantastiska familj. Snacka om att vara bortskämd om man inte känner lycka över allt jag har och det bästa av allt är stoltheten av att inte ha glidit på räkmackan hit.
Onsdag
Här ligger jag och är helt slut efter mitt senaste pyssel-projekt. Så här är det alltid - jag är rastlös, bestämmer mig för att dra igång något, men ledsnar halvvägs igenom då något går snett. Nu var det turkost glitter som spilldes ut över min vita matta...
Börjar dock jobbet om en kvart, så ska gå snart. Jag har nästan börjat ta det för givet, lyxen att bara springa tvärs över gatan för att komma dit. Att slippa transportera mig, planera i förväg när man måste åka. Ja, trots att det regnar behöver jag inte ens klä på mig, det är bara att hoppa i skorna så är jag klar!
Dessutom jobbar jag bara 6 timmar, så vi ska nog bara äta middag och kika lite på tv. Ibland undrar jag hur jag ska klara ett "normalt" jobb, med vanliga arbetstider. Men den dagen, den sorgen ;)
Isabell's dop
Hela helgen har varit fullbokad med förberedelser inför dopet av lilla hjärtat. I lördags plockade jag upp Angelica innan vi åkte till T och hjälpte att duka och ställa i ordning lokalen. Det är ingen lätt match då 80 pers är bjudna. Men det var tur att det var fullt upp, det var nämnligen mindre tid för mig att oroa mig för texten jag skulle läsa i kyrkan inför alla dessa männinskor.
Ja, jag som knappt kan prata överhuvudtaget utan att stamma eller sluddra stod helt plötsligt framför mikrofonen och läste ur evangeliet. När den var slut kunde jag andas ut. Tills prästen tycker jag ska läsa ur "Fadderbrevet" också. Så det var bara att harkla upp sig igen.
Jag har dock lärt mig på senaste tiden att ibland är det bara att göra saker - utan att tänka. Att prata inför folk har alltid varit min "svaghet", men det går ju. Jag läste och sen var det över. Att T's pappa fick med det på film är en annan femma. En film jag inte vill se ;)
Isabell var dock söt som en docka, och skrek bara då prästen blötte huvudet på henne. Sen var hon nöjd över uppmärkssamheten och en mer välmående och älskad bebis får man leta efter. Angelica var fotograf så ska be henne skicka bilderna sen. Tills vidare får ni se mig och lillan <3
4 oktober, 2013
Imorse väntade blommor på mig när jag kom innanför dörren från jobbet. Sånt piggar verkligen upp en och jag glömde alla tankar jag haft om att jag skulle dra täcket över huvudet och sova tills jag började jobba igen.
Ja, det är någonting med mig och min ångest som jag alltid vaknar med, har fått dras med den hela livet. Jag har förbaskat dåligt morgonhumör och tycker att livet är piss de första minutrarna varje morgon. Det spelar ingen roll om jag ska upp till något eller är ledig, min enda tanke som snurrar i huvudet är:
"Så fort jag får chansen ska jag krypa ner under täcket igen...."
Men sen är det som att jag kommer över någon slags "tröskel" och jag förstår inte vad jag svamlat om.
Nu ska jag i alla fall åka ut till storheden och shoppa lite. Är egentligen på en nerbantad budget med extrema besparingskalkyler, men det skiter jag i.
3 oktober, 2013
Har sagt hejdå till G som åker hem över helgen och ska sen skjutsa M och P till flyget, även de åker till Stockholm över helgen. Vilket betyder att halva min närmaste bekantsskapscirkel försvinner.
Det är tur att jag jobbar alla nätter och på dagarna kommer det också vara full rulle. Mitt lilla hjärta ska döpas på söndag och eftersom T känner till min perfektionist-ådra är det jag som får äran att fixa tårt-dekorationen. Så det blir att hjälpa till inför det på lördag och sen är det en viss liten fågel som fyller år idag, så henne ska jag träffa på lördagskvällen.
Imorgon ska jag fixa mina sista förberedelser inför dopet, presenten är klar, men måste köpa ett kort. Klänningen jag beställt har jag också fått hem, ska bara bestämma frisyr, skor och smycken.
2 oktober, 2013
Idag är min enda lediga dag denna vecka och för att få pli på mig själv bokade jag tvätt-tid klockan 7. Det är det som funkar bäst för att "kicka igång" mina lediga dagar, annars kan jag komma på mig själv klockan 12 att jag fortfarande slösurfar runt på bloggar i morgonrocken.
Dagens planering är:
- Plugg 8-12 √
- BRAMA
- Middag hos Fågelqvistarna 17.30
- CROSSFIT 19-20
- Dejt med G
Mitt i allt började jobbet tele-terra mig, först om jag kunde jobba 9-16, men då kunde jag lite smidigt skicka ett sms om att jag är upptagen. Sen ringde min chef. Lite värre. Han frågade om jag kunde jobba 16-19.30 och jag har ju så svårt att säga nej. Men jag gjorde det. Jag sa "nej." och sen blev det tyst i vad som kändes som en evighet. Troligtvis så väntade han någon typ av förklaring, men det kändes lite svårmotiverat varför jag inte kunde jobba.
"Jag ska äta middag hos min kompis föräldrar, med henne, föräldrarna, hennes dejt och en till kompis (varför ska jag ens vara med undrar jag själv) och sen ska jag träna (jaha, det går inte att träna någon annan dag?)"
Kunde jag ju inte säga.
Så jag var tyst. Till och med när han sa att han generöst kunde öppna börsen. Det ryckte lite i penganerven, men jag stod emot. Vad är 900 kronor mot att njuta av min ledighet, mumsa Jannes köttfärssås och spagetti och bränna bort kalorierna i nästa svep. Ingenting.
1-årsdagen
Idag är det precis ett år sedan jag fick nycklarna till lägenheten. Att köpa lägenhet är nog det enda beslutet jag tagit i mitt liv som jag aldrig har ångrat, eller ens tänkt tillbaka på och ifrågasatt. Det är faktiskt fortfarade så att jag myser i hela kroppen när jag kliver in till den.
Sen drömmer jag ofta om massa annat - att flytta hem, att åka ut och resa, att flytta någon annanstans osv, osv. Men det är ändå möjligt, med bonusen att tjäna sig en hacka på kuppen då min hyra är långt under "normalpriset" för en lya i stan.
Jag anser också att en själv är den enda man har att till 100% förlita sig på. Man måste bygga upp sina egna skyddsnät. Hemmet är en viktig del för mig, och speciellt att ha ett "eget". Kanske har det med Mammas terror från det att jag var liten att göra, då jag varnades gång på gång för att flytta in till en kille. Blir man bränd vill man inte gärna vara den som kryper bostadslös ur eländet, för jag tror knappast att Lulebo står redo med en lägenhet åt en.
Så man kan säga att jag har min framtidssäkring, vilka vändningar livet än tar har jag alltid ett hem att återvända till. Ett hem som bara är mitt.
Sen att det var lite spartanskt från början, (okej, några månader) gjorde mig inte så mycket. Jag tyckte min lägenhet var finast av allas ändå.
Rutiner
Igår när Mamma ringde frågade hon:
- Är det Idas dag idag?
- Jaa. Jag är hos henne nu.
Mamma svarar superexhalterat:
- Jag vet, jag kan ditt schema!!
Mina rutiner har gått överstyr, varje person/aktivitet har sin dag.
MÅNDAG är det ridning, sen sover jag hos M och P.
TISDAG är Idas dag. Möjligen våldgästar någon annan vårat umgänge.
ONSDAG är Gabriels dag.
TORSDAG är Bramas dag.
FREDAG är T's dag. Numera även Isabells och resten av klanen.
LÖRDAG är en dag för aktivitet, sen middag (självklart äter jag middag även andra dagar, men på lördag är den mer uppstyrd/inplanerad) och sen festligheter.
SÖNDAG är min dag. Bara det att någon alltid invaderar den dagen.
Ibland hinner jag även med att jobba, träna, städa och plugga. Men det är bara om tiden finns.
Dör söthetsdöden
Idag var T och min goa gudis på besök. Det är så kul när personligheten växer fram, tänk att hon snart är 3 månader!
Sen har jag hunnit med två ridpass. Först var det lektion på hertsöstallet med en häst som hade hackamore-träns. Fråga mig inte.. Vet bara att hästen inte har något bett i munnen med det och att det inte gick att få stopp på den. Fick slita ihjäl mina armar och styra in den i väggen för att den skulle stanna.
Var därför lite mör när jag åkte vidare genom hela Luleå till Brama i sunderbyn. Red henne barbacka så får nog träningsvärk av det också.
Dessutom har jag börjat ett träningsprogram för att orka göra 200 squats (benböj typ). Har rätt bra styrka i benen så fick börja i "vecka 3" redan av 6.
Kompis och jag
Isabell är dock lite purken:
"Dumma Gudmor som inte torkar mig runt munnen efter matningen när jag ska ställa upp som modell".
Saknar min going.
