Karin

 

Fredag förmiddag i Stockholm. Jag tittar igenom bokningsbekräftelsen inför vår Estland-kryssning och tänker på att jag för en gångs skull är i god tid med att ha allt klart, färjan skulle inte gå förrän klockan 17. Allt är frid och fröjd tills jag kommer till raderna ”giltiga pass ska medtagas av alla resenärer”.

 

Fan. Mitt pass är hemma.

 

Hur det ska gå med resan är inte det jag blir kallsvettig över, nej det som rusar i mitt huvud är: hur fan ska jag berätta det här för Gabriel?!

 

Gabriel har nämligen en tendens att tycka att jag kan vara väldigt strulig. Med all rätt måste jag tyvärr medge, för är det inte plånböcker som försvinner eller telefoner som ramlar ner i toastolen så är det saker jag glömmer. Ja det är ett mysterium det där, att jag kan vara så ordentlig, men ändå så strulig.

 

Hade det bara varit jag och Gabriel som skulle åka så hade det varit helt okej ändå, vi hade kunnat boka om resan till nästa gång jag kommer ner. Dessvärre skulle hans syrra och mamma också med, och att boka om hur som helst visste jag skulle bli problem. Dessutom skulle min strulighet, som jag lyckats dölja för dem i 3 år, komma upp till ytan.

 

Aja, jag tog tjuren vid hornen och berättade för Gabriel. Han dödade mig inte och vi gick igenom alternativen och ringde sedan resebolaget och förklarade läget.

 

-       Antingen kan du åka utan och riskera att åka dit, eller så åker du till Arlanda och gör ett provisoriskt pass.

-       Och vad händer om jag åker dit?

-       Du riskerar att inte få åka med eller.. (nåt mummel jag inte hörde)

-       Så det är bara risk att inte få åka med?

-       Nej, DET sa jag inte!

-       Nähä, vad sa du då?

-       Att du kan få böter.

-       Och hur mycket skulle bötern ligga på?

-       (ohörbart mummel) .. det är POLISEN som kopplas in då!

-       Så du skulle inte rekommendera att jag åker utan?

-       Nej VERKLIGEN inte!

 

Jag börjar se framför mig hur polisen tar mig, att jag får en prick i registret och att jag aldrig får ett jobb. På några minuter förvandlades denna stressfria förmiddag till kaos.

 

-       Gabriel vi måste till Arlanda och göra ett pass åt mig.

 

För 980 jävla kronor.

 

På polisstationen kommer jag till en trevlig dam.

 

-       Behöver du ha ett pass för att åka dit? frågar hon.

-       Jaa, dom sa så, men vad tror du?

-       Njaa, det skulle väl vara om du hamnar i trubbel som det kan vara bra att ha ett.

-       Ja, men då är det nog lika att jag gör ett.

-       Så du planerar att hamna i trubbel?

-       Ja, det var planen det, skämtar jag.

 

Vi tar fotot och jag skriver under. Tittar skräckslaget på bilden och tänker att det är tur att passet går ut efter denna resa. Jag ser som vanligt inte klok ut och dessutom ser det ut som att jag har en tjurring i näsan. Men som gubben innan mig sa:

 

-       Man blir inte vackrare än vad man är.

 

När allt är klart lägger hon handen på min.

 

-       Stöka inte på för mycket nu på resan! säger hon och skrattar.

 

Jag kan äntligen andas ut och resan fortlöper utan större incidenter. Ja förutom att jag låser in nyckeln i hytten och har glömt aktivera mina kort för utlandsköp. Jag skyller dock det sistnämnda på att det var med flit för att slippa dra kortet.

 

Och om jag behövde visa upp mitt pass då? Nej. Såklart inte en enda gång.