Året var 2012 - SEPTEMBER
September, en månad av förväntansfull ångest skulle jag vilja säga. Jag hade precis skrivit på kontraktet för en lägenhet, utan pengar att köpa den för. Men så länge handpenningen var inne hade jag ännu inga förpliktelser, och eftersom den skulle in först om två dagar måste jag ha fått lånelöftet tills dess.
- Så fort du blir godkänd i föreningen bokar vi ett möte med banken för den slutliga betalningen, sa mäklaren, vem är din kontaktperson?
- Henrik Risberg, sa jag och ångrade mig i samma stund, senast vi pratades vid hade han dumförklarat mig och jag var inte jättepoppis i hans ögon.
Man skulle kunna tro att jag, efter alla mina mygelkatastrofer, borde ha lärt mig att vara ärlig - men inte det.
Onsdag blev torsdag och torsdag blev fredag. Ännu inget lånelöfte, men pengarna skulle in till mäklaren. Antingen kunde jag strunta i betalningen och förlora lägenheten, eller så kunde jag förklara läget för mäklaren. Ni förstår ju att inget av dessa alternativ var något jag ens övervägde, utan promenerade bara in på handelsbanken och förde över pengarna. Vad var det värsta som kunde hända ifall jag inte fick lån, jag kunde få lite böter för kontraktsbrott kanske..
Samma dag kom också hyresavierna från hsb. Jag insåg med fasa att detta måste betyda att jag blivi godkänd av föreingen. Jag föreställde mig hur mäklarn ringde herr fisberg för tidsbokning, som säger:
- Nej, någon Karin Nilsson har INTE fått klartecken för bolån.
Helgen var en enda lång skräckväntan på måndagen, jag var bombis på att mitt mygel skulle komma fram och övervägde att stoppa huvudet i sanden och aldrig mer svara i telefonen, alternatvt sätta ett skott i pannan. Det var nog mest lockande.
Måndagen kom men telefonen förblev tyst.Tillslut samlade jag mod för att ringa banken och höra hur det gick med mitt lån. Det måste ju jobba minst 10 pers där, vad var oddsen att herr fisberg skulle svara? men tror ni inte..
- Handelsbanken, det är Henrik Risberg.
Efter en paralyserad tystnad klickade jag honom i örat.
På eftermiddagen ringde dock telefonen, det var Thomas från handelsbanken örnäset. Han förklarade att mitt lånelöfte hoppat mellan kontoren och frågade om jag hittat någon lägenhet.
- Jo.. och jag har högsta budet på den.. klämde jag fram.
- Okej, och vad ligger det på?
- 785 000, sa jag och fick genast ont i magen, låneansökan hade bara gällt 700 000.
- Och när ska det skrivas kontrakt?
- Öum.. imorgon.. ljög jag, det kändes inte läge att berätta att det redan var påskrivet och dessutom att hendpenningen redan var inne, då jag ännu inte visste om jag fått lånet.
- Öum.. imorgon.. ljög jag, det kändes inte läge att berätta att det redan var påskrivet och dessutom att hendpenningen redan var inne, då jag ännu inte visste om jag fått lånet.
- Då var det på tiden att jag ringde då - och du kommer få lånet.
En elefanttyngd lyfte från mina axlar och det var tur att han inte såg mig, för jag hade säkert ett leende så stort att jag måste ha liknat ett monster.
När jag sen skrev på mina sista papper, skramlade ihop mina sista slantar och betalde in dem, var jag nog världens lyckligaste. Och känslan när man sätter nycklarna i låset, och kliver in i sin alldeles egna, själv ihoptjänade lägenhet är obeskrivlig. Helt obeskrivlig..
21 februari, 2013
När jag ska göra något går jag alltid in för det till 110 %. Som det här med högskoleprovet som jag skulle plugga till. Jag skulle bli bäst, så jag köpte övningsboken, lånade en engelskabok och gjorde 1000 ordprov på internet. Jag skrev in datumet på provet i kalendern, markerade sista anmälningsdagen. Skrev påminnelse om att ta ledigt från jobbet och att komma ihåg att anmäla mig.
Och så glömmer jag..
Detta är så typiskt mig, att jag mitt i min organisering glömmer det viktigaste. T brukar fortfarande ta upp den gången jag ringde henne och berättade den superviktiga nyheten att någon kille hade spanat in mig och glömmer säga att Ida har svimmat, slagit upp hakan och åkt till sjukhuset för att sy.
Jag brukar skylla på min asperger, jag blir så inne i något och missar liksom omvärlden. Det måste jag dock sluta med eftersom en kille trodde att jag hade asperger på riktigt. Jag brukar säga något om det i förbifarten och speciellt när Ida är med, då vi helt naturligt pratar om "min" asperger och "hennes" adhd.
Jag tyckte väl att killen var väl intresserad när han sa att han varit inne och googlat om asperger, men tänkte inte mer på det. Tills han frågar:
- Vad är det som är värst med asperger, är det när rutinerna bryts?
Jag tittar på honom.
- Alltså, jag har ju inte asperger på riktigt, det är ju bara mitt påhitt..
- Jaha.. Jag trodde du hade det..
- Nää..
- Så Ida har inte adhd då heller?
- Nä..
- Nähää..
Så ja, det är härmed slutsvamlat om "min" asperger, jag har det inte.
Året var 2012 - AUGUSTI
När jag en dag i augusti, mitt i ett euforiskt lyckorus, gick förbi kyrkan på vägen till jobbet tänkte jag:
"Åh, jag vill bo bredvid kyrkan, så att jag varje dag så fort jag kommer utanför dörren får denna vackra byggnad i synfältet."
Dagen efter kom "min" lägenhet upp på hemnet. En lägenhet mittemellan kyrkan och mitt jobb. Jag var och tittade på den och visste tveklöst att jag skulle ha den. Så var det och så blev det, men vägen dit var minst sagt krokig.
När jag glatt skuttade in på banken och fick träffa min bankman, känd som herr fisberg, kändes det som att han gick in för att trycka ner mig till fotknölarna. Tur att jag är van att folk inte tror på mig, och faktiskt så jobbar jag bäst i motvind.
- Du vet väl om att du måste ha 10 % som kontantinsats, sa han på ett översittarvis, som att han var liite bättre än mig och hade liite mer pengar i bakfickan.
Mina 100 000 på kontot gjorde mig kaxig, så jag log ett drygt leende och sa:
- Jaa, fast jag tänker lägga 15 % kontant.
Hans min skvallrade om att han inte trodde på mig en sekund.
När mäklaren sen ringde och gratulerade mig till det vinnande budet, frågade han även om jag hade klart med finansieringen. Jag svarade självklart ja, och var för glad för att reflektera över att jag hade gått 85 000 kronor över min maxgräns och varken hade lånelöftet klart eller en tillräcklig kontantinsats.
Den 30 augusti, på dagen då min deadline gick ut för att flytta hemifrån, skrev jag på kontraktet, med en jävla stor isbit i magen eftersom jag inte hört ett ord från banken hur det gick med mitt lån. Men det skulle helt enkelt bli tvunget att lösa sig, för lägenheten, den skulle jag ha..
Alla hjärtans dag
Alla hjärtans dag - en dag för par att skryta med sina förhållanden och en dag för singlar att deppa och tycka synd om sig själva. Som att ett förhållande skulle mätas i stora gester en dag om året och till alla singlar säger jag bara:
- Väx upp, det är ingen som älskar er resten av dagarna på året heller och dem verkar ni överleva fint.
Lite brutal ärlighet är aldrig fel.
Se det som en dag av möjligheter i stället, tänk vad mycket ni kan få gjort för er själva, åk och träna, plugga, jobba och tänk på vilken nytta ni gör när alla kärlekskranka par ligger och pussa flera timmar i sträck. Och ta pengarna andra lägger på blommor, godis och presenter och köp ett par killer heels till dig själv. Eller gör ingenting, var bara inte en patetisk människa som tror att man behöver någon annan för att må bra.
Min status en dag som denna då? Ja, jag gör det jag brukar - jobbar. Kan ju självklart inte svika K. Efter jobbet ska mitt andra hjärta Brama besökas, och imorse dödade jag några fettceller på IW:n. Efter det tycker jag faktiskt att jag förtjänar en god middag och en puss. Eller två. Och gärna blommor, men annars får jag väl köpa dem själv.
♥13 februari, 2013
Idag skulle jag på 7-spinningen. Så trots att jag var tröttare än tröttast när jag vaknade gick jag upp, hällde på den sista yoghurt-slurken i musli-skålen jag förberett och kröp ner i sängen och åt eftersom jag höll på frysa ihjäl. Men iväg till gymmet, det skulle jag.
När jag låg där började jag fundera. Jag tittade på telefonen som låg på stolen, bredvid träningskläderna så jag, så fort larmet ringer ska dra på mig kläderna. Hur kom det sig att jag inte hade gjort det? Hur hade jag vaknat egentligen, jag hade inget minne av att jag stängt av larmet alls.
Lagomt tills jag hade ätit upp kollade jag på klockan. 00:44. Glädjen över att få somna om slopades fort när jag insåg att jag ätit upp min "frukost" helt i onödan. Mitt i natten dessutom.
Somnade om och var om möjligt ännu tröttare när jag vaknade av larmet igen. Dessutom tvingades jag knapra i mig en torftig knäckebrödsskiva som jag sköljde ner med vatten innan gymmet. Tjoho.
Det enda som var bra är att jag gott kunde stanna på jobbet kvällspasset idag också eftersom träningen redan är gjord.
12 februari, 2013
Det är nog inte många som blir besvikna av att upptäcka att det inte är någon 7-spinning då de vaknar upp på mornarna, och att de i stället kan sova 2 timmar till. Jag blev så less att jag ville kasta något ömtåligt i väggen.
Detta mina vänner, beror defenitivt inte på att jag tycker om att träna, nej det beror snarare på motsatsen - jag hatar att träna. Jag hatar det så mycket, att enda gången det går någorlunda bra är att göra det innan tuppen, då jag varken är människa eller har ork att stå emot mig själv. Jag är som en programerad robot som bara gör det.
Nu visste jag att jag skulle behöva ta mitt pass efter jobbet, och alltså gå och våndas över det hela dagen. Till råga på allt var klockan bara 6:20 och jag var pigg, 2,5 timmar innan nag skulle till jobbet. Lyckades dock ändå komma med andan i halsen på sekunden då jag började.
Nu är jag i alla fall färdigtränad, färdigäten och ska lägga fram kläder inför imorgon innan jag går till Ida. Var där igår också på veckans terapisamtal. Jag tror det är bra att man tar sig tid att gå igenom livet lite, inte för att man mår dåligt, utan bara för att man ska få ut max av sitt liv. Jag vill verkligen vara så bra jag någonsin kan vara och ha det så bra jag någonsin kan ha det.
11 februari, 2012
Sitter och laddar upp med kaffe och mörk choklad (oväntat god pensionärs-kombination) innan ridningen. Jag börjar nog bli gammal, men jag måste säga att jag är en smula trött efter min jobbhelg. Skönt att jag nu bara jobbar dag tisdag och onsdag innan långhelg.
Skönt också att jag fick komma hem efter jobbet imorse till en städad lägenhet, det känns som att ha städhjälp när andra städar upp bara man lämnar dem sjäva ett tag. Vad jag gör för att förtjäna detta kan man ju fråga sig..
Annars har jag hunnit gå lös på stan idag, underkläder, smink, garn+stickor, linser och en massa alkohol rikare är jag. Och några tusenlappar fattigare.
Året var 2012 - JULI
Juli, årets peak. Höjdpunkternas höjdpunkt. Det mesta är bra med juli - jag fyller år, det är bra väder, man är ledig.. Dock så har jag slutat gilla att fylla år för länge sen, vädret var kasst och jag jobbade dygnet runt. Ändå är detta en av mina absolut bästa tider, någonsin.
Detta var nämnligen tiden då jag blev frälst - ja, jag och Ida brukar skämta om det, men sanningen är att det verkligen var så. Inte frälst i ordets sanna bemärkelse, men det var en så tydlig vändpunkt i mitt liv, som bokstavligen skedde över en natt. Och helt ärligt, hur många tillfällen har man i sitt liv, då man kan peka ut en specifik punkt och säga: det var då det hände. För mig var det den där morgonen, då jag vaknade upp, kloss i kloss med Ida, med ett leende på läpparna. Det var då det hände.
Jag väljer att se det som min frälsning, en uppenbarelse. Och att jag tror på något sådant är ungefär lika otroligt som att jag skulle ha ro att ligga i ett badkar i flera timmar, se någon djupt i ögonen och prata innerliga känslor.. - men under kan ske.
Vad som låg till grund för detta har jag och Ida, min psykoterapeut/livscoach/vapendragare/livskamrat, analyserat otaliga gånger. Svaret är dock inte mer invecklat än att jag tog kontroll över mitt liv.
Det låter så cheesy att jag nästan spyr på tangenterna, men bara de riktigt coola människorna kan bära upp töntiga kommentarer.
Ja, juli levererade ännu ett år, härliga månad som aldrig gör en besviken. Och så hade jag ju blivit hela 21 år. Ett år klokare att lägga till de 20 okloka åren jag redan levt. Det kom inte en sekund försent.
Året var 2012 - JULI
Juli, årets peak. Höjdpunkternas höjdpunkt. Det mesta är bra med juli - jag fyller år, det är bra väder, man är ledig.. Dock så har jag slutat gilla att fylla år för länge sen, vädret var kasst och jag jobbade dygnet runt. Ändå är detta en av mina absolut bästa tider, någonsin.
Detta var nämnligen tiden då jag blev frälst - ja, jag och Ida brukar skämta om det, men sanningen är att det verkligen var så. Inte frälst i ordets sanna bemärkelse, men det var en så tydlig vändpunkt i mitt liv, som bokstavligen skedde över en natt. Och helt ärligt, hur många tillfällen har man i sitt liv, då man kan peka ut en specifik punkt och säga: det var då det hände. För mig var det den där morgonen, då jag vaknade upp, kloss i kloss med Ida, med ett leende på läpparna. Det var då det hände.
Jag väljer att se det som min frälsning, en uppenbarelse. Och att jag tror på något sådant är ungefär lika otroligt som att jag skulle ha ro att ligga i ett badkar i flera timmar, se någon djupt i ögonen och prata innerliga känslor.. - men under kan ske.
Vad som låg till grund för detta har jag och Ida, min psykoterapeut/livscoach/vapendragare/livskamrat, analyserat otaliga gånger. Svaret är dock inte mer invecklat än att jag tog kontroll över mitt liv.
Det låter så cheesy att jag nästan spyr på tangenterna, men bara de riktigt coola människorna kan bära upp töntiga kommentarer.
Ja, juli levererade ännu ett år, härliga månad som aldrig gör en besviken. Och så hade jag ju blivit hela 21 år. Ett år klokare att lägga till de 20 okloka åren jag redan levt. Det kom inte en sekund försent.
7 februari, 2013
Igår kom en kollega till jobbet och berättade att hon skrivit in sig på arbetsförmedlingen för att få stämpla upp till heltid då hon gått ner till 80 %. Jag är emot bidrag in i det sista, men jag tänkte det låta passera i stället för att ifrågasätta henne. Tills hon börjar klaga på att det är så jobbigt, att det blir massa pappersarbete, att hon måste redovisa jobben hon sökt osv. Då kan jag inte hålla mig:
- Ja, men man får ju inte pengar gratis här i världen.
Hon fortsätter sin klagosång varpå jag kommer med det, enligt mig, självklara förslaget:
- Varför jobbar du inte extra då, så du kommer upp till 100 %?
Svaret jag fick var så chockande att jag nära på satte i halsen på riktigt:
- Men det finns ju inte så mycket extra här..
SAY WHAT?! Jag har förra året haft 77 %, men ändå jobbat mer än heltid hela året. Det är inte så att passen har serverats på silverfat till mig, jag har bara gjort klart för min chef, och alla på kontoret som ringer ut folk, att de ska höra med mig först. Jag sätter lappar på semesteransökningar om att jag kan jobba och peppar alla till att ta ledigt.
- Om du vill jobba mer är det ju bara att säga det, då får du ju ta pass av mig, säger jag givmilt.
Dessutom är det en 50 % vakant tjänst som just nu tillsätts med vikarier, så jag föreslog att hon skulle säga åt chefen att få ta pass därifrån.
Hon mumlar lite och verkar inte alls pigg på idén.
Jag blir så irriterad på dessa jättebebisar som samhället har uppfostrat, dessa handfallna människor, som vid minsta problem tror att andra ska komma med ett trollspö och fixa allt. Vuxna människor som är fullt friska, men ändå inte kapabla till att ta kontroll över sitt liv.
Tänk på alla människor som faktiskt är i behov av ekonomiskt stöd, på de som inte kan arbeta. Varför är myndigheterna så hårda - jo för att de som faktiskt kan arbeta, och har ett arbete, väljer att ta bidrag i alla fall. Hade vi haft en högre arbetsmoral hade man inte ifrågasatts på samma sätt som man görs idag.
När hon avslutningsvis säger att hon blev besviken på att hon inte får ersättning från 1 januari, fast hon skrev in sig 1 februari orkar jag inte längre bry mig. En spydig kommentar som “Ja vadå, trodde du att de är tankeläsare och visste att du gick ner till 80 % då?” hade nog inte gjort mig vidare populär.
Men snälla människor, sluta klaga och lägg energin på att ta tag i era liv. För jag lovar, ingen kommer göra det åt er.
5 februari, 2013
Igår på ridningen fick jag äntligen det erkännandet jag väntat ett halvår på - bara positiv kritik. Ett tecken på att utvecklingen har skett. Annars brukar det vara ord och inga visor från min natzi-ridlärare, så jag förväntade mig bannor när hon kom fram i sedvanlig ordning för utvärdering efter passet.
- JÄTTEBRA jobbat, Karin! sa hon i stället med eftertryck.
För mig är det en fin balansgång med hur jag ska utvecklas. Vanligen drivs jag av att vara bäst. Beröm kan liknas vid min drog för att lyckas. Det finns till och med gånger när jag velat byta till en sämre grupp bara för att få vara bäst.
Samtidigt förstår jag att utvecklingen då också stannar av.
Men ni ska veta hur frustrerad jag varit över att min ridlärare aldrig uppmärkssammat när jag gjort rätt. Däremot verkar hon ha ögon i nacken när jag blir less och slarvar. Vilket jag gör när jag inte är bäst.
Dock bestämde jag mig för att lyckas. Och efter de senaste lektionerna har jag varit minst lika svettig som efter mina pass på gymmet. Så efter berömmet igår har det än en gång visats hur allt går. Man får bara kämpa lite extra ibland, vilket bara gör att man blir extra nöjd efteråt.
Och jag kunde med gott samvete lyxa till det med en godisskål, cola och två olika chipspåsar.
4 februari, 2013
Igår hade jag en vilodag, tänkte att jag kunde unna mig det efter att ha tagit en extradag i stallet på lördagen. Så när jag låg där i badet och lekte att jag var på min tropiska ö, gick jag bara upp och avbokade mitt inpuls-pass jag hade inbokat, innan jag fortsatte "flyta med" och inte tänka så mycket.
Däremot checkade jag in på gymmet 06:48 imorse och halv 9 var jag hemma igen, efter att ha kört ett spinning-pass, duschat och fixat mig, lagom tajmat för att gå till jobbet.
Inviger mina nya fynd från i fredags - perfekta svarta "jeans" från bikbok och perfekta svarta boots från skopunkten.
Året var 2012 - JUNI
I juni hade jag just köpt min då, livs investering - cykeln, och livet började äntligen rulla på, så att säga. Det var jag och min blåa blixt som tog oss an sommaren tillsammans. Vart jag än skulle cyklade jag, och eftersom det är en halvmil från stan till björx snittade jag en mil om dagen. Jag fick tillbaka posten-tidens, och alla dess trappors, pansar-lår. Hela kroppen shapeade upp ganska bra för den delen.
Det var också då jag började uppskatta de små sakerna, som att gå upp och äta frukost på mornarna, att cykla iväg till jobbet, att sitta ute i solen med en kaffekopp och att bara vara. Jag njöt av vardagen och livet i stort.
När jag på midsommar flög ner till Stockholm fann jag också svaret på en fråga som motvilligt ploppade upp i mina tankar titt som tätt - hade jag gjort rätt som flyttat hem? Jag ångrade mig aldrig och det var inte heller det att jag trivdes i Luleå, men skulle jag ha haft det bättre om jag stannat i Stockholm? Om jag liksom hade härdat ut lite mer, skulle det ha kommit bättre tider då? Jag kände mig stundtals svag som inte hade pallat trycket, för att jag inte hade kämpat mer, andra verka ju kunna trivas där.
Svaret blev dock glasklart när jag där kände av en hemlängtan - någonting jag aldrig haft förutom när jag varit utomlands och mått dåligt - och jag visste då att mitt hem är i Luleå. Det var där jag mådde som bäst just nu.
1 februari, 2013
Godmorgon. Eller morgon och morgon, känns väl snarare som förmiddag då jag gick upp 6.20 för att ta mig till gymmet klockan 7 för ett spinningpass. Man kan ju fråga sig varför jag går upp i ottan på min lediga dag.. men ska till frissan strax och det känns onödigt att förstöra håret med ett träningspass efteråt.
Den andra anledningen är att målet i veckan har varit att sätta upp mätbara mål med träningen att genomföra. Så för att jag ska känna mig nöjd med mig själv ska jag gå på mina 4 bokade pass, plus 2 dagar i stallet. Och att träna 4 gånger på en vecka då jag är ledig 5 dagar känns ganska lätt, därför måste jag pressa mig själv lite med ett morgonpass för att bevisa för mig själv att disciplinen finns. Allt går bara man vill.
Nu är det dags att knalla iväg till Elina på Gossip som ska få ta hand om min risbuske på huvudet. Utväxten är inte nådig.
