Karin

 

Idag jobbar jag min sista dag innan en veckas semester. Jag och G åker nämnligen iväg till Stockholm på fredag och sen vidare till Prag på söndag.

 

Har till min stora lycka fått med honom på ett spahotell med wellness- och fitnesscenter. Det passar bra i min nya stressfria livsstil. Ja, sen jag läste om påvisade samband mellan stress i unga år och demens inser man hur mycket ens livsstil verkligen påverkar framtiden.

 

Jag som verkligen ser charmen med ett liv i ålderdom - ett litet strandhus på rivieran, spendera dagarna med att måla tavlor, åka runt på vespa och baka småkakor åt mina söta barnbarn - vill gärna inte döda den tiden för mig själv med dåligt minne.

 

Så 3 dygn av relaxing, god mat och massa mys ser jag verkligen fram emot. Planerna i övrigt är att gå på opera, klubba lite, shoppa, dricka tjeckisk öl i någon typisk ölhall och bara uppleva staden.

 

 

 

 

Idag klev jag upp klockan 10 efter 3 timmars snoozande. Brukar gå upp med G runt 7 även om jag är ledig, men imorse orkade jag bara inte. Har nämnligen varit fullt upp i veckan då jag tog en extra natt i måndags och jobbade därmed först 9-16 och sen 22-09 extra och fortsatte jobba till 16 på tisdagen.

 

Efter det serverades i alla fall god middag hos T's mamma med hela klanen. Precis som på den gamla goda tiden. Följde även med T och Isabell hem och gosade med dem hela gårdagen. Vi tryckte Isabells hand- och fotavtryck i lera, lillan :) Att vara perfektionist med en bebis är inte lätt alla gånger, men det blev faktiskt fina avtryck!

 

 

Så här glad är man när man får busa med Gudmor!

 

 

 

 

Som jag ser det, finns det två typer av människor här i världen när det kommer till ambitioner och tankegång.

 

Det finns de människorna som väntar på att möjligheterna ska komma till dem, och tar det som kommer. De som väntar evigt på att allt på något sätt ska lösa sig, på att få en chans att komma dit de vill, men de hamnar till slut på ett jobb de inte vill ha, med en partner de inte älskar och en växande bilring på magen. Klagandes hoppas de på en förändring, men förändringen kommer aldrig för de vågar inte ta risken.

 

Sen finns det de människor som skapar möjligheterna, som går efter det de vill ha, utan rädslan för att misslyckas. De som stöter på motgång efter motgång, men ständigt reser sig för att fortsätta jakten på sina drömmar. De människorna som ger sin själ för att ta sig dit de vill.

 

Det som skiljer de två olika typerna åt är rädsla. De människor som inte är rädda för att gå efter det de vill ha är de människorna som kommer att leva det liv de vill leva. Det liv de själva har skapat.

 

Det går alltid att peka finger på någon eller något och säga att det är anledningen till att man inte har kommit dit man vill. Att hitta något att skylla på när livet är hårt. Men i slutändan hänger det alltid på en själv.

 

Och så länge du tror på dig själv och det du gör, att du är värd att få det du vill ha, kommer du att kämpa tills du når dina drömmar. Tills du en dag har allt du önskat dig.

 

Valet är upp till dig vem du vill vara.

 

 

 

Sitter på jobbet på vad som egentligen är första dagen på min "helg", men har tagit på mig ett extra-pass. Visst kan det vara skönt att vara ledig, men just att jobba extra är nog det som skänker det största lugnet ända in i min själ. Kan till och med påstå att jag tappat en del av gnistan då jag på senaste tiden inte "fått" jobba extra då nya vikarier måste få chansen att jobba.

 

Men nu är den tillbaka, jag känner att jag får ut max av min tid och jag längtar till allt roligt jag har inplanerat. För ju minde man är ledig, desto mer uppskattar man tiden och ser till att ta tillvara på den.

 

Det är något jag verkligen lärt mig på senaste tiden, att ta tillvara på sin tid och vilka och vad man vill spendera den på. För en dag ändras det, människor man haft nära hela sitt liv finns inte längre och då vill man inte leva med ånger över att ha fokuserat på fel saker.

 

 Så ta hand om de ni älskar, se förbi deras brister och gör det som gör dig lycklig.

 

För ganska precis ett år sedan var jag lyckligare än jag någonsin varit, och trots att mitt liv är just så bra nu som då har jag inte samma känsla. Lyckan har svalnat. Jag har vant mig. Det ska man aldrig göra, och då gäller det bara att ta ett steg tillbaka, se utifrån på sitt liv och tänka - fy fan vad bra jag har det.

 

Jag tänker på mitt härliga jobb, mitt feta bankkonto, min perfekta lägenhet, mina bästa vänner, min gosiga gudis, min fina pojkvän och min fantastiska familj. Snacka om att vara bortskämd om man inte känner lycka över allt jag har och det bästa av allt är stoltheten av att inte ha glidit på räkmackan hit.

 

 

Här ligger jag och är helt slut efter mitt senaste pyssel-projekt. Så här är det alltid - jag är rastlös, bestämmer mig för att dra igång något, men ledsnar halvvägs igenom då något går snett. Nu var det turkost glitter som spilldes ut över min vita matta...

 

Börjar dock jobbet om en kvart, så ska gå snart. Jag har nästan börjat ta det för givet, lyxen att bara springa tvärs över gatan för att komma dit. Att slippa transportera mig, planera i förväg när man måste åka. Ja, trots att det regnar behöver jag inte ens klä på mig, det är bara att hoppa i skorna så är jag klar!

 

Dessutom jobbar jag bara 6 timmar, så vi ska nog bara äta middag och kika lite på tv. Ibland undrar jag hur jag ska klara ett "normalt" jobb, med vanliga arbetstider. Men den dagen, den sorgen ;)

 

 

 

Hela helgen har varit fullbokad med förberedelser inför dopet av lilla hjärtat. I lördags plockade jag upp Angelica innan vi åkte till T och hjälpte att duka och ställa i ordning lokalen. Det är ingen lätt match då 80 pers är bjudna. Men det var tur att det var fullt upp, det var nämnligen mindre tid för mig att oroa mig för texten jag skulle läsa i kyrkan inför alla dessa männinskor.

 

Ja, jag som knappt kan prata överhuvudtaget utan att stamma eller sluddra stod helt plötsligt framför mikrofonen och läste ur evangeliet. När den var slut kunde jag andas ut. Tills prästen tycker jag ska läsa ur "Fadderbrevet" också. Så det var bara att harkla upp sig igen.

 

Jag har dock lärt mig på senaste tiden att ibland är det bara att göra saker - utan att tänka. Att prata inför folk har alltid varit min "svaghet", men det går ju. Jag läste och sen var det över. Att T's pappa fick med det på film är en annan femma. En film jag inte vill se ;)

 

Isabell var dock söt som en docka, och skrek bara då prästen blötte huvudet på henne. Sen var hon nöjd över uppmärkssamheten och en mer välmående och älskad bebis får man leta efter. Angelica var fotograf så ska be henne skicka bilderna sen. Tills vidare får ni se mig och lillan <3

 

 

Imorse väntade blommor på mig när jag kom innanför dörren från jobbet. Sånt piggar verkligen upp en och jag glömde alla tankar jag haft om att jag skulle dra täcket över huvudet och sova tills jag började jobba igen.

 

Ja, det är någonting med mig och min ångest som jag alltid vaknar med, har fått dras med den hela livet. Jag har förbaskat dåligt morgonhumör och tycker att livet är piss de första minutrarna varje morgon. Det spelar ingen roll om jag ska upp till något eller är ledig, min enda tanke som snurrar i huvudet är:

 

"Så fort jag får chansen ska jag krypa ner under täcket igen...."

 

Men sen är det som att jag kommer över någon slags "tröskel" och jag förstår inte vad jag svamlat om.

 

Nu ska jag i alla fall åka ut till storheden och shoppa lite. Är egentligen på en nerbantad budget med extrema besparingskalkyler, men det skiter jag i.

 

 

 

Har sagt hejdå till G som åker hem över helgen och ska sen skjutsa M och P till flyget, även de åker till Stockholm över helgen. Vilket betyder att halva min närmaste bekantsskapscirkel försvinner.

 

Det är tur att jag jobbar alla nätter och på dagarna kommer det också vara full rulle. Mitt lilla hjärta ska döpas på söndag och eftersom T känner till min perfektionist-ådra är det jag som får äran att fixa tårt-dekorationen. Så det blir att hjälpa till inför det på lördag och sen är det en viss liten fågel som fyller år idag, så henne ska jag träffa på lördagskvällen.

 

Imorgon ska jag fixa mina sista förberedelser inför dopet, presenten är klar, men måste köpa ett kort. Klänningen jag beställt har jag också fått hem, ska bara bestämma frisyr, skor och smycken.

 

 

 

 

Idag är min enda lediga dag denna vecka och för att få pli på mig själv bokade jag tvätt-tid klockan 7. Det är det som funkar bäst för att "kicka igång" mina lediga dagar, annars kan jag komma på mig själv klockan 12 att jag fortfarande slösurfar runt på bloggar i morgonrocken.

 

Dagens planering är:

 

- Plugg 8-12 √

- BRAMA

- Middag hos Fågelqvistarna 17.30

- CROSSFIT 19-20

- Dejt med G

 

Mitt i allt började jobbet tele-terra mig, först om jag kunde jobba 9-16, men då kunde jag lite smidigt skicka ett sms om att jag är upptagen. Sen ringde min chef. Lite värre. Han frågade om jag kunde jobba 16-19.30 och jag har ju så svårt att säga nej. Men jag gjorde det. Jag sa "nej." och sen blev det tyst i vad som kändes som en evighet. Troligtvis så väntade han någon typ av förklaring, men det kändes lite svårmotiverat varför jag inte kunde jobba.

 

"Jag ska äta middag hos min kompis föräldrar, med henne, föräldrarna, hennes dejt och en till kompis (varför ska jag ens vara med undrar jag själv) och sen ska jag träna (jaha, det går inte att träna någon annan dag?)"

 

Kunde jag ju inte säga.

 

Så jag var tyst. Till och med när han sa att han generöst kunde öppna börsen. Det ryckte lite i penganerven, men jag stod emot. Vad är 900 kronor mot att njuta av min ledighet, mumsa Jannes köttfärssås och spagetti och bränna bort kalorierna i nästa svep. Ingenting.

 

 

Idag är det precis ett år sedan jag fick nycklarna till lägenheten. Att köpa lägenhet är nog det enda beslutet jag tagit i mitt liv som jag aldrig har ångrat, eller ens tänkt tillbaka på och ifrågasatt. Det är faktiskt fortfarade så att jag myser i hela kroppen när jag kliver in till den.

 

Sen drömmer jag ofta om massa annat - att flytta hem, att åka ut och resa, att flytta någon annanstans osv, osv. Men det är ändå möjligt, med bonusen att tjäna sig en hacka på kuppen då min hyra är långt under "normalpriset" för en lya i stan.

 

Jag anser också att en själv är den enda man har att till 100% förlita sig på. Man måste bygga upp sina egna skyddsnät. Hemmet är en viktig del för mig, och speciellt att ha ett "eget". Kanske har det med Mammas terror från det att jag var liten att göra, då jag varnades gång på gång för att flytta in till en kille. Blir man bränd vill man inte gärna vara den som kryper bostadslös ur eländet, för jag tror knappast att Lulebo står redo med en lägenhet åt en.

 

Så man kan säga att jag har min framtidssäkring, vilka vändningar livet än tar har jag alltid ett hem att återvända till. Ett hem som bara är mitt.

 

 

Sen att det var lite spartanskt från början, (okej, några månader) gjorde mig inte så mycket. Jag tyckte min lägenhet var finast av allas ändå.