Året var 2012 - AUGUSTI
När jag en dag i augusti, mitt i ett euforiskt lyckorus, gick förbi kyrkan på vägen till jobbet tänkte jag:
"Åh, jag vill bo bredvid kyrkan, så att jag varje dag så fort jag kommer utanför dörren får denna vackra byggnad i synfältet."
Dagen efter kom "min" lägenhet upp på hemnet. En lägenhet mittemellan kyrkan och mitt jobb. Jag var och tittade på den och visste tveklöst att jag skulle ha den. Så var det och så blev det, men vägen dit var minst sagt krokig.
När jag glatt skuttade in på banken och fick träffa min bankman, känd som herr fisberg, kändes det som att han gick in för att trycka ner mig till fotknölarna. Tur att jag är van att folk inte tror på mig, och faktiskt så jobbar jag bäst i motvind.
- Du vet väl om att du måste ha 10 % som kontantinsats, sa han på ett översittarvis, som att han var liite bättre än mig och hade liite mer pengar i bakfickan.
Mina 100 000 på kontot gjorde mig kaxig, så jag log ett drygt leende och sa:
- Jaa, fast jag tänker lägga 15 % kontant.
Hans min skvallrade om att han inte trodde på mig en sekund.
När mäklaren sen ringde och gratulerade mig till det vinnande budet, frågade han även om jag hade klart med finansieringen. Jag svarade självklart ja, och var för glad för att reflektera över att jag hade gått 85 000 kronor över min maxgräns och varken hade lånelöftet klart eller en tillräcklig kontantinsats.
Den 30 augusti, på dagen då min deadline gick ut för att flytta hemifrån, skrev jag på kontraktet, med en jävla stor isbit i magen eftersom jag inte hört ett ord från banken hur det gick med mitt lån. Men det skulle helt enkelt bli tvunget att lösa sig, för lägenheten, den skulle jag ha..
Alla hjärtans dag
Alla hjärtans dag - en dag för par att skryta med sina förhållanden och en dag för singlar att deppa och tycka synd om sig själva. Som att ett förhållande skulle mätas i stora gester en dag om året och till alla singlar säger jag bara:
- Väx upp, det är ingen som älskar er resten av dagarna på året heller och dem verkar ni överleva fint.
Lite brutal ärlighet är aldrig fel.
Se det som en dag av möjligheter i stället, tänk vad mycket ni kan få gjort för er själva, åk och träna, plugga, jobba och tänk på vilken nytta ni gör när alla kärlekskranka par ligger och pussa flera timmar i sträck. Och ta pengarna andra lägger på blommor, godis och presenter och köp ett par killer heels till dig själv. Eller gör ingenting, var bara inte en patetisk människa som tror att man behöver någon annan för att må bra.
Min status en dag som denna då? Ja, jag gör det jag brukar - jobbar. Kan ju självklart inte svika K. Efter jobbet ska mitt andra hjärta Brama besökas, och imorse dödade jag några fettceller på IW:n. Efter det tycker jag faktiskt att jag förtjänar en god middag och en puss. Eller två. Och gärna blommor, men annars får jag väl köpa dem själv.
♥13 februari, 2013
Idag skulle jag på 7-spinningen. Så trots att jag var tröttare än tröttast när jag vaknade gick jag upp, hällde på den sista yoghurt-slurken i musli-skålen jag förberett och kröp ner i sängen och åt eftersom jag höll på frysa ihjäl. Men iväg till gymmet, det skulle jag.
När jag låg där började jag fundera. Jag tittade på telefonen som låg på stolen, bredvid träningskläderna så jag, så fort larmet ringer ska dra på mig kläderna. Hur kom det sig att jag inte hade gjort det? Hur hade jag vaknat egentligen, jag hade inget minne av att jag stängt av larmet alls.
Lagomt tills jag hade ätit upp kollade jag på klockan. 00:44. Glädjen över att få somna om slopades fort när jag insåg att jag ätit upp min "frukost" helt i onödan. Mitt i natten dessutom.
Somnade om och var om möjligt ännu tröttare när jag vaknade av larmet igen. Dessutom tvingades jag knapra i mig en torftig knäckebrödsskiva som jag sköljde ner med vatten innan gymmet. Tjoho.
Det enda som var bra är att jag gott kunde stanna på jobbet kvällspasset idag också eftersom träningen redan är gjord.
12 februari, 2013
Det är nog inte många som blir besvikna av att upptäcka att det inte är någon 7-spinning då de vaknar upp på mornarna, och att de i stället kan sova 2 timmar till. Jag blev så less att jag ville kasta något ömtåligt i väggen.
Detta mina vänner, beror defenitivt inte på att jag tycker om att träna, nej det beror snarare på motsatsen - jag hatar att träna. Jag hatar det så mycket, att enda gången det går någorlunda bra är att göra det innan tuppen, då jag varken är människa eller har ork att stå emot mig själv. Jag är som en programerad robot som bara gör det.
Nu visste jag att jag skulle behöva ta mitt pass efter jobbet, och alltså gå och våndas över det hela dagen. Till råga på allt var klockan bara 6:20 och jag var pigg, 2,5 timmar innan nag skulle till jobbet. Lyckades dock ändå komma med andan i halsen på sekunden då jag började.
Nu är jag i alla fall färdigtränad, färdigäten och ska lägga fram kläder inför imorgon innan jag går till Ida. Var där igår också på veckans terapisamtal. Jag tror det är bra att man tar sig tid att gå igenom livet lite, inte för att man mår dåligt, utan bara för att man ska få ut max av sitt liv. Jag vill verkligen vara så bra jag någonsin kan vara och ha det så bra jag någonsin kan ha det.
11 februari, 2012
Sitter och laddar upp med kaffe och mörk choklad (oväntat god pensionärs-kombination) innan ridningen. Jag börjar nog bli gammal, men jag måste säga att jag är en smula trött efter min jobbhelg. Skönt att jag nu bara jobbar dag tisdag och onsdag innan långhelg.
Skönt också att jag fick komma hem efter jobbet imorse till en städad lägenhet, det känns som att ha städhjälp när andra städar upp bara man lämnar dem sjäva ett tag. Vad jag gör för att förtjäna detta kan man ju fråga sig..
Annars har jag hunnit gå lös på stan idag, underkläder, smink, garn+stickor, linser och en massa alkohol rikare är jag. Och några tusenlappar fattigare.
Året var 2012 - JULI
Juli, årets peak. Höjdpunkternas höjdpunkt. Det mesta är bra med juli - jag fyller år, det är bra väder, man är ledig.. Dock så har jag slutat gilla att fylla år för länge sen, vädret var kasst och jag jobbade dygnet runt. Ändå är detta en av mina absolut bästa tider, någonsin.
Detta var nämnligen tiden då jag blev frälst - ja, jag och Ida brukar skämta om det, men sanningen är att det verkligen var så. Inte frälst i ordets sanna bemärkelse, men det var en så tydlig vändpunkt i mitt liv, som bokstavligen skedde över en natt. Och helt ärligt, hur många tillfällen har man i sitt liv, då man kan peka ut en specifik punkt och säga: det var då det hände. För mig var det den där morgonen, då jag vaknade upp, kloss i kloss med Ida, med ett leende på läpparna. Det var då det hände.
Jag väljer att se det som min frälsning, en uppenbarelse. Och att jag tror på något sådant är ungefär lika otroligt som att jag skulle ha ro att ligga i ett badkar i flera timmar, se någon djupt i ögonen och prata innerliga känslor.. - men under kan ske.
Vad som låg till grund för detta har jag och Ida, min psykoterapeut/livscoach/vapendragare/livskamrat, analyserat otaliga gånger. Svaret är dock inte mer invecklat än att jag tog kontroll över mitt liv.
Det låter så cheesy att jag nästan spyr på tangenterna, men bara de riktigt coola människorna kan bära upp töntiga kommentarer.
Ja, juli levererade ännu ett år, härliga månad som aldrig gör en besviken. Och så hade jag ju blivit hela 21 år. Ett år klokare att lägga till de 20 okloka åren jag redan levt. Det kom inte en sekund försent.
Året var 2012 - JULI
Juli, årets peak. Höjdpunkternas höjdpunkt. Det mesta är bra med juli - jag fyller år, det är bra väder, man är ledig.. Dock så har jag slutat gilla att fylla år för länge sen, vädret var kasst och jag jobbade dygnet runt. Ändå är detta en av mina absolut bästa tider, någonsin.
Detta var nämnligen tiden då jag blev frälst - ja, jag och Ida brukar skämta om det, men sanningen är att det verkligen var så. Inte frälst i ordets sanna bemärkelse, men det var en så tydlig vändpunkt i mitt liv, som bokstavligen skedde över en natt. Och helt ärligt, hur många tillfällen har man i sitt liv, då man kan peka ut en specifik punkt och säga: det var då det hände. För mig var det den där morgonen, då jag vaknade upp, kloss i kloss med Ida, med ett leende på läpparna. Det var då det hände.
Jag väljer att se det som min frälsning, en uppenbarelse. Och att jag tror på något sådant är ungefär lika otroligt som att jag skulle ha ro att ligga i ett badkar i flera timmar, se någon djupt i ögonen och prata innerliga känslor.. - men under kan ske.
Vad som låg till grund för detta har jag och Ida, min psykoterapeut/livscoach/vapendragare/livskamrat, analyserat otaliga gånger. Svaret är dock inte mer invecklat än att jag tog kontroll över mitt liv.
Det låter så cheesy att jag nästan spyr på tangenterna, men bara de riktigt coola människorna kan bära upp töntiga kommentarer.
Ja, juli levererade ännu ett år, härliga månad som aldrig gör en besviken. Och så hade jag ju blivit hela 21 år. Ett år klokare att lägga till de 20 okloka åren jag redan levt. Det kom inte en sekund försent.
7 februari, 2013
Igår kom en kollega till jobbet och berättade att hon skrivit in sig på arbetsförmedlingen för att få stämpla upp till heltid då hon gått ner till 80 %. Jag är emot bidrag in i det sista, men jag tänkte det låta passera i stället för att ifrågasätta henne. Tills hon börjar klaga på att det är så jobbigt, att det blir massa pappersarbete, att hon måste redovisa jobben hon sökt osv. Då kan jag inte hålla mig:
- Ja, men man får ju inte pengar gratis här i världen.
Hon fortsätter sin klagosång varpå jag kommer med det, enligt mig, självklara förslaget:
- Varför jobbar du inte extra då, så du kommer upp till 100 %?
Svaret jag fick var så chockande att jag nära på satte i halsen på riktigt:
- Men det finns ju inte så mycket extra här..
SAY WHAT?! Jag har förra året haft 77 %, men ändå jobbat mer än heltid hela året. Det är inte så att passen har serverats på silverfat till mig, jag har bara gjort klart för min chef, och alla på kontoret som ringer ut folk, att de ska höra med mig först. Jag sätter lappar på semesteransökningar om att jag kan jobba och peppar alla till att ta ledigt.
- Om du vill jobba mer är det ju bara att säga det, då får du ju ta pass av mig, säger jag givmilt.
Dessutom är det en 50 % vakant tjänst som just nu tillsätts med vikarier, så jag föreslog att hon skulle säga åt chefen att få ta pass därifrån.
Hon mumlar lite och verkar inte alls pigg på idén.
Jag blir så irriterad på dessa jättebebisar som samhället har uppfostrat, dessa handfallna människor, som vid minsta problem tror att andra ska komma med ett trollspö och fixa allt. Vuxna människor som är fullt friska, men ändå inte kapabla till att ta kontroll över sitt liv.
Tänk på alla människor som faktiskt är i behov av ekonomiskt stöd, på de som inte kan arbeta. Varför är myndigheterna så hårda - jo för att de som faktiskt kan arbeta, och har ett arbete, väljer att ta bidrag i alla fall. Hade vi haft en högre arbetsmoral hade man inte ifrågasatts på samma sätt som man görs idag.
När hon avslutningsvis säger att hon blev besviken på att hon inte får ersättning från 1 januari, fast hon skrev in sig 1 februari orkar jag inte längre bry mig. En spydig kommentar som “Ja vadå, trodde du att de är tankeläsare och visste att du gick ner till 80 % då?” hade nog inte gjort mig vidare populär.
Men snälla människor, sluta klaga och lägg energin på att ta tag i era liv. För jag lovar, ingen kommer göra det åt er.
5 februari, 2013
Igår på ridningen fick jag äntligen det erkännandet jag väntat ett halvår på - bara positiv kritik. Ett tecken på att utvecklingen har skett. Annars brukar det vara ord och inga visor från min natzi-ridlärare, så jag förväntade mig bannor när hon kom fram i sedvanlig ordning för utvärdering efter passet.
- JÄTTEBRA jobbat, Karin! sa hon i stället med eftertryck.
För mig är det en fin balansgång med hur jag ska utvecklas. Vanligen drivs jag av att vara bäst. Beröm kan liknas vid min drog för att lyckas. Det finns till och med gånger när jag velat byta till en sämre grupp bara för att få vara bäst.
Samtidigt förstår jag att utvecklingen då också stannar av.
Men ni ska veta hur frustrerad jag varit över att min ridlärare aldrig uppmärkssammat när jag gjort rätt. Däremot verkar hon ha ögon i nacken när jag blir less och slarvar. Vilket jag gör när jag inte är bäst.
Dock bestämde jag mig för att lyckas. Och efter de senaste lektionerna har jag varit minst lika svettig som efter mina pass på gymmet. Så efter berömmet igår har det än en gång visats hur allt går. Man får bara kämpa lite extra ibland, vilket bara gör att man blir extra nöjd efteråt.
Och jag kunde med gott samvete lyxa till det med en godisskål, cola och två olika chipspåsar.
4 februari, 2013
Igår hade jag en vilodag, tänkte att jag kunde unna mig det efter att ha tagit en extradag i stallet på lördagen. Så när jag låg där i badet och lekte att jag var på min tropiska ö, gick jag bara upp och avbokade mitt inpuls-pass jag hade inbokat, innan jag fortsatte "flyta med" och inte tänka så mycket.
Däremot checkade jag in på gymmet 06:48 imorse och halv 9 var jag hemma igen, efter att ha kört ett spinning-pass, duschat och fixat mig, lagom tajmat för att gå till jobbet.
Inviger mina nya fynd från i fredags - perfekta svarta "jeans" från bikbok och perfekta svarta boots från skopunkten.
Året var 2012 - JUNI
I juni hade jag just köpt min då, livs investering - cykeln, och livet började äntligen rulla på, så att säga. Det var jag och min blåa blixt som tog oss an sommaren tillsammans. Vart jag än skulle cyklade jag, och eftersom det är en halvmil från stan till björx snittade jag en mil om dagen. Jag fick tillbaka posten-tidens, och alla dess trappors, pansar-lår. Hela kroppen shapeade upp ganska bra för den delen.
Det var också då jag började uppskatta de små sakerna, som att gå upp och äta frukost på mornarna, att cykla iväg till jobbet, att sitta ute i solen med en kaffekopp och att bara vara. Jag njöt av vardagen och livet i stort.
När jag på midsommar flög ner till Stockholm fann jag också svaret på en fråga som motvilligt ploppade upp i mina tankar titt som tätt - hade jag gjort rätt som flyttat hem? Jag ångrade mig aldrig och det var inte heller det att jag trivdes i Luleå, men skulle jag ha haft det bättre om jag stannat i Stockholm? Om jag liksom hade härdat ut lite mer, skulle det ha kommit bättre tider då? Jag kände mig stundtals svag som inte hade pallat trycket, för att jag inte hade kämpat mer, andra verka ju kunna trivas där.
Svaret blev dock glasklart när jag där kände av en hemlängtan - någonting jag aldrig haft förutom när jag varit utomlands och mått dåligt - och jag visste då att mitt hem är i Luleå. Det var där jag mådde som bäst just nu.
1 februari, 2013
Godmorgon. Eller morgon och morgon, känns väl snarare som förmiddag då jag gick upp 6.20 för att ta mig till gymmet klockan 7 för ett spinningpass. Man kan ju fråga sig varför jag går upp i ottan på min lediga dag.. men ska till frissan strax och det känns onödigt att förstöra håret med ett träningspass efteråt.
Den andra anledningen är att målet i veckan har varit att sätta upp mätbara mål med träningen att genomföra. Så för att jag ska känna mig nöjd med mig själv ska jag gå på mina 4 bokade pass, plus 2 dagar i stallet. Och att träna 4 gånger på en vecka då jag är ledig 5 dagar känns ganska lätt, därför måste jag pressa mig själv lite med ett morgonpass för att bevisa för mig själv att disciplinen finns. Allt går bara man vill.
Nu är det dags att knalla iväg till Elina på Gossip som ska få ta hand om min risbuske på huvudet. Utväxten är inte nådig.
31 januari, 2013
Igår åkte jag hem till M och P efter att jag hade slutat jobbet. Tog nämnligen helg då och tänkte att jag skulle få njuta till fullo genom att slippa laga mat, slippa plockan undan efter mig och slippa bädda sängen idag. Det enda det resulterade i var att jag var tokslut, och förutom att spela kort med Pappa låg jag som en strandad val i min säng hela kvällen.
Oj oj, säger jag bara. Jag tror inte att jag klarar av ett normalt arbetsliv med att jobba dagar - eller är det så folk har det? Kommer hem efter jobbet, äter middag och sen landar på soffan? För jag hade då inte energi att ta mig en meter igår.
Idag har jag däremot varit med Mamma på CASA och skulle kolla på en soffa. Fick hjälp av min kusins svägerska, som jobbar där. Jag rabblade min långa kravlista och hon visade soffa efter soffa.
När hon lämnade oss för att fundera tvekade jag och visste inte hur jag skulle kunna välja. Efter ett tag kom hon tillbaka och sa att vi skulle komma och titta på ytterligare en. När jag satte mig i den visste jag att det var min - även om jag inte hade sett prislappen. Jag tänkte ändå att jag skulle "fundera" lite till och åka till andra ställen och kolla, bara för sakens skull, men va fan..
- Ska jag slå till nu? frågade jag Mamma.
- Ja, vad är det att hålla på svamla runt överallt, man känner när det är rätt.
Ja. Om det är något jag har lärt mig är det att när man tvekar är inget 100 % och är det inte det ska man inte satsa på det, för då finns det alltid en viss procents chans att man ångrar sig. Men när något känns rätt så är det rätt och då är det bara att köra. Vad än prislappen säger. För hellre är jag fattig och nöjd, än rik och missnöjd. För nya pengar finns alltid att hämta.
Nu visade det sig att soffan var jättebillig - i mina mått mätta, men då räknar jag alltid på en överdriven marginal på allt jag ska köpa. Så jag sitter här både nöjd och rik, trots att jag till hennes stora förvåning ville dra kortet redan idag och inte när den levereras.
Och med det avslutar jag min novell för att knalla ner till gymmet för ett spinning-pass.
Gårdagen
Träningen igår gick över förväntan. Och när jag stod där och tog i från tårna så jag ett par snygga armar i spegeln och tog i ännu mer. Åh, såna armar vill jag ha, undra vem de tillhör? Sen såg jag.. Det var ju jag. Det var ju mina armar..!
Jag som har haft så komplex över mina gäddhängsarmar, men fick nu se att de börjar ta sig.
Sen hämtade Pappa mig och körde mig till stallet, han fick vara med där också. Länge sen man såg han i ett stall!
Efter det bjöd Ida på middag och så sov jag där. Promenerade hem när hon gick till jobbet, så 10 i 8 var jag pigg i hågen och kunde fixa mig länge och väl, städa upp hemma och sen gå till jobbet. Känns som att min energi och ambitionsnivå sakta men säkert kommer tillbaka..
29 januari, 2012
Köpte gym-kort igår. Hon påpekade min "sporadiska" träning med tanke på att jag köper ett månadskort någon gång om året bara. Nej, jag tycker inte om att träna.
Men nu tänkte jag köra ett ryck. Det är bara problemet med min häl som stoppar mig lite. Nu vet jag att det låter som en bortförklaring, men tog upp mina besvär med sjukgymnasten på jobbet, han sa att det lät misstänkt likt en hälsporre. Jag fick lite övningar och ordinationer. Om vila. Och att vara försiktig med belasning.
Så får hitta pass som är skonsamma. Ska på indoor walking ikväll, borde funka.
28 januari, 2013
Har massa ärenden att uträtta på stan idag, men i stället hamnade jag under täcket när jag kom hem från jobbet. Ligger och tittar på efter 10 med malou och ser hur snön flyger horisontellt utanför fönstret. Så nej, jag är inte jättepepp att ta mig ut.
Däremot ska jag tvätta, renbädda osv. Har troligtvis fått hälsporre, så får halta runt här hemma. Och andra benet har drabbats av en brännskada..
Året var 2012 - MAJ
Maj. Månaden som alltid kommer med ny energi inför att bli snygg. Jag var igång med träningen och livet i övrigt, men mitt utseende kunde ändå liknas vid en övergiven, murknad hydda med mitt otroligt slitna hår, bleka och gråa hy, nedbitna naglar och frasiga, torra kropp.
Så efter att i en period ha snålat med varenda krona, satte jag nu på mig spenderarbyxorna. För att lägga pengarna på något så ytligt som mitt utseende, det var inte en dag för sent att bli snygg.
Jag bokade tid hos frisören för att få bukt på hårtestarna, en för att göra nagelförlängning och en för vaxning. Jag köpte krämer och masker för att ha spa-kvällar och gick all in för att rensa bort alla gamla, urgångna celler från min kropp.
När folk sa kommentarer i stil med att:
- Karin, hon är alltid så fin hon!
Så brukade jag skratta lite för mig själv "ojojoj, om de bara visste mina procedurer".
För det tar sin lilla tid, hur mycket jag än hade velat det fick jag motvilligt erkänna att jag inte var någon naturlig skönhet som hoppar ur sängen pigg och fräsch på mornarna. Det kanske ingen är, och vid närmare eftertanke började jag tänka att det inte hade varit så optimalt det heller. För tänk vad mycket EXTRA fritid jag skulle ha utan mina skönhetsritualer..!
25 januari, 2012
Åkte med T till storheden imorse, som resten av Luleå så här på löningsdagen. Skulle inte shoppa något speciellt, men jag har svårt att låta bli, tycker om att handla.
T köpte ett par jättefina mamma-jeans. Min fina, bästa T, som ska bli mamma. Världens bästa till och med och jag har hållt på det länge nu, min översprudliga lycka, spändhet, oro, pirrighet inför detta - nästan så man kan tro att det är jag som ska ha barn.
24 januari, 2013
Tog sovmorgon imorse, till 9. Men låg kvar och tittade på nyhetsmorgon och pluggade till högskoleprovet. Sen kom T och åt lunch med mig, vi mötte Ida och tittade på en lägenhet åt henne och efter det kom Sara, Johanna, Leo och min favorit-kompis Ella till mig. Hon gillade dock bättre min surfplatta, men det är smällar man får ta.
Jobbar nu kväll+natt och smet hem en sväng och hämtade min linsdosa och sånt. Tog med med alla mina räkningar, lön imorgon och måste alltid betala på datumet precis så jag aldrig hinner se ALLA pengar, utan bara de jag verkligen har kvar.
Betalar till och med dubbla månader på alla räkningar det går, varför - jo för att jag har en ständig fobi över att jag nästkommande månad ska få lite i lön eller oförutsedda utgifter.. Bäst att passa på medan man kan betala och alltid ligga någon månad före när krisen kommer. Inte för att den lär komma än på några månader.
22 januari, 2013
Ska bjuda mitt hjärta T på lunch idag när hon har rast från jobbet. Så efter en morgonpromenad och lite ärenden lagar jag nu mat. Eller maten står i ugnen och jag ligger under täcket. Sen blir det städning och fix hemma innan min kusin och bebis kommer och hälsar på. Måste träna på att ha bebisar i närheten av mig tills mitt mini-hjärta anländer.. ♥
