Karin

 

I juni hade jag just köpt min då, livs investering - cykeln, och livet började äntligen rulla på, så att säga. Det var jag och min blåa blixt som tog oss an sommaren tillsammans. Vart jag än skulle cyklade jag, och eftersom det är en halvmil från stan till björx snittade jag en mil om dagen. Jag fick tillbaka posten-tidens, och alla dess trappors, pansar-lår. Hela kroppen shapeade upp ganska bra för den delen.  

 

Det var också då jag började uppskatta de små sakerna, som att gå upp och äta frukost på mornarna, att cykla iväg till jobbet, att sitta ute i solen med en kaffekopp och att bara vara. Jag njöt av vardagen och livet i stort.  

 

När jag på midsommar flög ner till Stockholm fann jag också svaret på en fråga som motvilligt ploppade upp i mina tankar titt som tätt - hade jag gjort rätt som flyttat hem? Jag ångrade mig aldrig och det var inte heller det att jag trivdes i Luleå, men skulle jag ha haft det bättre om jag stannat i Stockholm? Om jag liksom hade härdat ut lite mer, skulle det ha kommit bättre tider då? Jag kände mig stundtals svag som inte hade pallat trycket, för att jag inte hade kämpat mer, andra verka ju kunna trivas där.  

 

Svaret blev dock glasklart när jag där kände av en hemlängtan - någonting jag aldrig haft förutom när jag varit utomlands och mått dåligt - och jag visste då att mitt hem är i Luleå. Det var där jag mådde som bäst just nu.