Karin

 

När jag en dag i augusti, mitt i ett euforiskt lyckorus, gick förbi kyrkan på vägen till jobbet tänkte jag:  

 

"Åh, jag vill bo bredvid kyrkan, så att jag varje dag så fort jag kommer utanför dörren får denna vackra byggnad i synfältet."  

 

Dagen efter kom "min" lägenhet upp på hemnet. En lägenhet mittemellan kyrkan och mitt jobb. Jag var och tittade på den och visste tveklöst att jag skulle ha den. Så var det och så blev det, men vägen dit var minst sagt krokig.  

 

När jag glatt skuttade in på banken och fick träffa min bankman, känd som herr fisberg, kändes det som att han gick in för att trycka ner mig till fotknölarna. Tur att jag är van att folk inte tror på mig, och faktiskt så jobbar jag bäst i motvind.  

 

- Du vet väl om att du måste ha 10 % som kontantinsats, sa han på ett översittarvis, som att han var liite bättre än mig och hade liite mer pengar i bakfickan.  

 

Mina 100 000 på kontot gjorde mig kaxig, så jag log ett drygt leende och sa:  

 

- Jaa, fast jag tänker lägga 15 % kontant.  

 

Hans min skvallrade om att han inte trodde på mig en sekund.  

 

När mäklaren sen ringde och gratulerade mig till det vinnande budet, frågade han även om jag hade klart med finansieringen. Jag svarade självklart ja, och var för glad för att reflektera över att jag hade gått 85 000 kronor över min maxgräns och varken hade lånelöftet klart eller en tillräcklig kontantinsats.  

 

Den 30 augusti, på dagen då min deadline gick ut för att flytta hemifrån, skrev jag på kontraktet, med en jävla stor isbit i magen eftersom jag inte hört ett ord från banken hur det gick med mitt lån. Men det skulle helt enkelt bli tvunget att lösa sig, för lägenheten, den skulle jag ha..