Karin

 

Igår på ridningen fick jag äntligen det erkännandet jag väntat ett halvår på - bara positiv kritik. Ett tecken på att utvecklingen har skett. Annars brukar det vara ord och inga visor från min natzi-ridlärare, så jag förväntade mig bannor när hon kom fram i sedvanlig ordning för utvärdering efter passet.

 

- JÄTTEBRA jobbat, Karin! sa hon i stället med eftertryck.

 

För mig är det en fin balansgång med hur jag ska utvecklas. Vanligen drivs jag av att vara bäst. Beröm kan liknas vid min drog för att lyckas. Det finns till och med gånger när jag velat byta till en sämre grupp bara för att få vara bäst.

 

Samtidigt förstår jag att utvecklingen då också stannar av.

 

Men ni ska veta hur frustrerad jag varit över att min ridlärare aldrig uppmärkssammat när jag gjort rätt. Däremot verkar hon ha ögon i nacken när jag blir less och slarvar. Vilket jag gör när jag inte är bäst.

 

Dock bestämde jag mig för att lyckas. Och efter de senaste lektionerna har jag varit minst lika svettig som efter mina pass på gymmet. Så efter berömmet igår har det än en gång visats hur allt går. Man får bara kämpa lite extra ibland, vilket bara gör att man blir extra nöjd efteråt.

 

Och jag kunde med gott samvete lyxa till det med en godisskål, cola och två olika chipspåsar.