Karin

Igår kom en kollega till jobbet och berättade att hon skrivit in sig på arbetsförmedlingen för att få stämpla upp till heltid då hon gått ner till 80 %. Jag är emot bidrag in i det sista, men jag tänkte det låta passera i stället för att ifrågasätta henne. Tills hon börjar klaga på att det är så jobbigt, att det blir massa pappersarbete, att hon måste redovisa jobben hon sökt osv. Då kan jag inte hålla mig:

- Ja, men man får ju inte pengar gratis här i världen.

Hon fortsätter sin klagosång varpå jag kommer med det, enligt mig, självklara förslaget:

- Varför jobbar du inte extra då, så du kommer upp till 100 %?

Svaret jag fick var så chockande att jag nära på satte i halsen på riktigt:

- Men det finns ju inte så mycket extra här..

SAY WHAT?! Jag har förra året haft 77 %, men ändå jobbat mer än heltid hela året. Det är inte så att passen har serverats på silverfat till mig, jag har bara gjort klart för min chef, och alla på kontoret som ringer ut folk, att de ska höra med mig först. Jag sätter lappar på semesteransökningar om att jag kan jobba och peppar alla till att ta ledigt.

- Om du vill jobba mer är det ju bara att säga det, då får du ju ta pass av mig, säger jag givmilt.

Dessutom är det en 50 % vakant tjänst som just nu tillsätts med vikarier, så jag föreslog att hon skulle säga åt chefen att få ta pass därifrån.

Hon mumlar lite och verkar inte alls pigg på idén.

Jag blir så irriterad på dessa jättebebisar som samhället har uppfostrat, dessa handfallna människor, som vid minsta problem tror att andra ska komma med ett trollspö och fixa allt. Vuxna människor som är fullt friska, men ändå inte kapabla till att ta kontroll över sitt liv.

Tänk på alla människor som faktiskt är i behov av ekonomiskt stöd, på de som inte kan arbeta. Varför är myndigheterna så hårda - jo för att de som faktiskt kan arbeta, och har ett arbete, väljer att ta bidrag i alla fall. Hade vi haft en högre arbetsmoral hade man inte ifrågasatts på samma sätt som man görs idag.

När hon avslutningsvis säger att hon blev besviken på att hon inte får ersättning från 1 januari, fast hon skrev in sig 1 februari orkar jag inte längre bry mig. En spydig kommentar som “Ja vadå, trodde du att de är tankeläsare och visste att du gick ner till 80 % då?” hade nog inte gjort mig vidare populär.

Men snälla människor, sluta klaga och lägg energin på att ta tag i era liv. För jag lovar, ingen kommer göra det åt er.