Karin

 

På väg till tandläkaren. För två veckor sen var jag där och satte provisoriska framtänder i stället för plasten jag hade förut. Nu ska de riktiga dit.

 

Så typiskt, jag som just vant mig med de jag har nu. När jag satte dem kändes det som två sockerbitar i käften, jag lespade och de skavde blåsor i tungan. Nu börjar väl vaneprocessen om på nytt.

 

Jag hade till och med slutat tänka på dem, och igår tänkte jag att det var tur att jag inte tappat dem, som man kan göra. Men jag sa aldrig "peppar, peppar" och var tror ni inte händer när jag och Gabriel sitter och äter tacos på kvällen. Jo, tänderna fastnar i brödet och jag får en panikattack av att vara tandlös.

 

Ett tag tänkte jag skicka hem honm och ligga och gråta hela natten, men jag samlade mig. Sköljde av matresterna från dem och satte dem i ett vattenglas på nattygsbordet. Det man gör med löständer..

 

Nä, skoja. Jag tröck fast dem och hoppades att de skulle sitta och inte lossna i Gabriels mun när vi pussades. De satt och nu ska jag få nya. Skönt.

 

 

Imorse gjorde jag bort veckans tredje och sista gym-pass, körde spinning och ville kliva av cykeln och gå hem efter uppvärmningen, men höll ut. Jag brukar köra 3 pass i veckan, plus ridningen 2 gånger och på helgen slipper jag träningen helt. Om jag inte hemskt gärna vill träna!

 

Nu jobbar jag också sista passet innan långledigt över påsk. Tanken på att jag missar all påsk-ob och chansen att öka på mars-lönen skrämmer mig inte lika mycet som vanligt. Trots att jag inte jobbat extra alls denna månad. Igår sa jag till och med till Ida att:

 

- Det känns faktiskt ganska okej att bara jobba 100 % nu, MEN det är för att jag tagit i på allvar med studierna.

 

För ja, utöver jobbet denna månad har jag gjort 3 fysik-tentor, varit till Örebro och gjort laborationerna, samt skrivit 4 labb-rapporter på det.

 

- Tänk alla stackare som BARA jobbar 100 %, säger Ida ironiskt, vilka latmaskar!!

 

Nä, det handlar inte om det, vad andra gör bryr jag mig inte så mycket om. Jag har bara väldigt mycket högre krav på mig själv, än vad jag skulle ställa på någon annan. För alla gör väl så gott de kan. (och ju latare andra är, desto större blir mina chanser att bli bäst..)

 

 

 

Tisdag idag, en dag livet alltid känns lite lättare än veckans övriga dagar. Varför vet jag inte, men jag jobbar dag varje tisdag och studsar alltid upp innan klockan ens hinner ringa. Kanske är jag spänd på att träffa min favoritsjukgymnast som kommer, och av han får man alltid positiv energi.

 

Sen tuffar dagen på, det är av någon anledning alltid soligt på tisdagar, så jag och K tar långpromenader och helt plötsligt slutar jag.

 

Tisdagar är också min och Idas dag, så vi brukar gå till gymmet och sen hem till någon av oss för middag och livscoaching. Ikväll ska vi även plugga matte och vill ni veta vad jag tycker om det kan jag citera Gabriel:

 

- Jag har aldrig sett någon så lycklig av att räkna matte!

 

Ja, tisdagar är en bra dag på många sätt, men kanske framför allt för att den är så enkel. Jag gör sånt jag kan, sånt jag är bra på. Jag rör mig mellan hemmet, jobbet, gymmet, Idas hem och så tillbaka hem igen utan vidare ansträngning. Det bara flyter på.

 

Det kanske är det jag behöver mellan varven, en rutindag som passerar utan att jag anstränger mig.

 

En riktig jävla vardag, som jag annars får panik över, släpper jag in en gång i veckan och vad händer? Jo, det blir min favoritdag. Så typiskt.

 

Idag är en bra dag, jag har jobbat klart min 66 timmars-vecka och har 14 timmars-veckan framför mig. Efter nattjobbet gick jag till gymmet och nu är det städ och fix hemma som gäller. Solen skiner, det droppar från taken och hoppet om vår infinner sig.

 

Ikväll blir det ridning och "spa-kväll" då jag badar och pysslar med mina skönhetsritualer.

 

Men först - desperate housewives och fika.

 

 

Den här vintern gick jag in med inställningen att jag skulle ha tråkigt. Så i december unnade jag mig att vara slö och jag skulle slippa ha tvånget om att alltid göra något "speciellt". Jag tror att jag mår som bäst när jag pendlar mellan att kämpa för det jag vill ha och att njuta av det jag har. Nu var tiden inne för att njuta.  

 

Det var mörkt, kallt och snöigt ute, och det var inte precis lockande att gå ut och rulla sig i snön, så jag stannade helt enkelt hemma mest hela tiden. I min nya lägenhet som jag älskade och äntligen började få ordning på. Folk kom till mig och annars tog jag mig mina 10 meter till jobbet. Det var bekvämt, mysigt och helt enkelt underbart.  

 

Jag läste en som skrev på sin blogg:  

 

"Sluta säg att ni lever ett perfekt liv, för det existerar inte."  

 

Då har hon inte gått en dag i mina skor, tänkte jag, för det var precis vad mitt liv var - perfekt. Visst hade jag motgångar, det var en kris på jobbet som gjorde att jag faktiskt hade ångest över att gå dit några dagar, och andra dagar kunde självklart kännas gråa och trista, men är det inte det som är charmen med livet? Att ha toppar och dalar, att ta sig fram i med- och motvind, bara för att känna att man lever. Lär man sig att ta sig igenom motgångar genom att aldrig glömma att uppskatta det man faktiskt har, så är livet perfekt.  

 

Jag hade en väldigt kravlös månad. Ingenting lockade mig lika mycket som att:

 

1 Fika

2 Umgås

3 Rida

4 Spara pengar  

 

Det var lätt ordnat, och kaffe har aldrig smakat så gott som då. Jag hade samtidigt de bästa människorna omkring mig, de mysigaste stunderna i stallet och inte speciellt dyra vanor. Jag trivdes återigen på jobbet och eftersom jag hade snittat 200 timmar i månaden det senaste halvåret kändes det som en normal arbetstid, vilket gjorde att pengar inte var något problem igen, om man säger så.  

 

Jag njöt nog extra mycket eftersom att jag visste att det skulle komma en tid då jag ville mer. Då jag skulle börja kämpa mot nya mål igen - år 2013`s mål. Men så länge det är 2012 kan jag sitta och titta in i de levande ljusen en stund till, brukade jag tänka, och så tog jag ännu en av mina perfekta hembakade kakor, lutade mig tillbaka och njöt lite mer.

 

 

Jag drar på mig nattlinnet och tassar barfota till sängen. Kryper ner mellan de välmanglade hotellakanen. Jag släcker lampan och det är då den kommer. Som ett tryck över bröstet. Hemlängtan.  

 

Här ligger jag på ett hotellrum, helt ensam i en främmande stad. Vad gör jag här och saknaden av Mamma slår mig som en pisksnärt. Jag vill hem till mitt flickrum. Jag hade också kunnat ge ganska mycket för att få krypa in i Gabriels famn.  

 

Vilken tur att jag tog med det, jag går till väskan och plockar fram det. Kryper ner igen och läser. Brevet Gabriel skrev till mig när jag sa att jag aldrig fått ett kärleksbrev. Jag läser de fina adjektiven och känner hur självförtroendet fyller mig likt en injektion. Detta är definitivt igen beskrivning av en fjomp som ligger i fosterställning, hulkandes över saknaden av en mans armar.  

 

Nej, jag tycker ju inte ens om att bli omhållen. Eller jo, i fem minuter, sen ålar jag mig ur med vetskapen om jag annars kommer att vakna upp i en vattensäng - av svett. Ja, jag svettas som en tok.  

 

Jag fäster blicken vid de sista meningarna:  

 

"Jag tror på dig, Karin. Kämpa på i livet, så kommer du nå dina mål."  

 

Och helt plötsligt är jag den självständiga tjejen som han ser mig som. Hon som njuter av ensamheten, hon som älskar utmaningar, och att utmana sig själv. Hon som tycker att allt ändå blir bäst om hon får göra det själv.  

 

Jag lägger brevet under kudden och brer ut mig i sängen, för jag sover ju faktiskt som bäst när jag får sova själv. Och vilken lyx att få göra det på hotell, jag ser redan fram emot att jag slipper bädda sängen imorgon. Och frukosten såklart, det kurrar som attan i magen.  

 

Till er som inte vet vad jag pysslar med kanske det ringer några klockor om jag säger att jag är i Örebro. Om inte, en ledtråd till är att jag läser mitt tekniska basår på distans mot Örebro. Efter 3 år har jag äntligen tagit mig hit för att laborera. Tjooho!

 

 

När mörkret, natt som dag, låg som en dyster slöja över staden, träffade jag min kärlek. Jag visste direkt att detta var en person jag skulle kunna falla för, och min första tanke var: försvar. Jag måste givetvis försvara mig från detta och runt mina, redan skottsäkra murar, skickade jag ut hela försvarsarme-styrkan. Till ingen nytta - han nästlade sig in i alla fall.  

 

Trots att han gjorde allt "fel", blev det bara så rätt.  

 

Andra gången han skulle sova hos mig hade han med en tandborste som han lämnade. Varje gång jag gick in på toan tittade jag skräckslaget på den och vågade för mitt liv inte röra den, än mindre flytta på den. Så den fick ligga där, och snart fick den en naturlig plats där på handfatskanten - där den ligger än idag.  

 

Det här var ingen kille jag skulle ha, som det brukar vara, utan jag kände bara att det är honom jag vill vara med. Och jag visste att han kände detsamma. Han tog ofta upp "det obekväma" och vi pratade tidigt om vad vi tyckte om varandra.   

 

- Om jag har känslor för dig - ja, det har jag. Om jag är kär - nej, inte än, men jag är på god väg att bli.  

 

Det var öppna kort när de är som öppnast. I alla fall från hans sida, jag är ju som bekant en lite mer sluten person. Han hade som tur tålamod utan dess like, och beskrev det som att:  

 

- Det finns eldorado; lite enklare, billigare och det går fort. Sen finns det oxfile; det tar lite tid, men sen är det bara så mmmh!  

 

Jag trodde aldrig jag skulle bli så glad att bli liknad vid en köttbit.  

 

Han såg mig på ett sätt ingen har sett mig förr och hans intensiva blick och ärlighet gjorde att jag oftast behövde ha en kudde i närheten att gömma mig bakom när det blev för genant. Jag gillade honom mer och mer för varje gång vi sågs och han överraskade mig ständigt genom något han sa eller gjorde. Jag skulle ljuga om jag förnekade att han tog mig med storm från första stund.  

 

Nu har jag verkligen allt, slog det mig en dag. Jag har mina fina föräldrar, min syster och mina bästa vänner. Jag hade killen jag just träffat och allt var spännande och pirrigt med. Jag hade hittat tillbaka till hästarna och ridningen och hade dessutom Brama som jag skötte. Jag hade tillslut fått min fasta tjänst på jobbet, jag hade lägenheten och livet var stabilt. Jag kunde ärligt talat inte komma på vad mer jag kunde önska.  

 

Den dagen var en fredag, och på den obligatoriska fredagsfikan med T och Maria berättar T att hon är gravid. Min bästa T skulle bli mamma och jag skulle få äran att bli gudmor. Som ännu en guldkant på tillvaron. Jag kunde inte klaga.

 

 

Gick i vanlig ordning förbi Bellis Blommor på väg till stan idag och läste annonserna om att köpa blommor till kvinnorna på internationella kvinnodagen.

 

- Får jag ingen blomma på min dag idag!? frågade jag killen på skoj och pekade på skylten.

 

Han tittade på mig:

 

- Vill du ha en blomma?

- Jaa..

- Då ska du få en blomma!

 

Och så blev min dag så mycket bättre.

 

 

Folk kanske undrar vad jag gör nuförtiden, nu när jag aldrig bloggar. Och helt ärligt ställer jag mig den frågan själv också. Dagarna och veckorna går så fort och det känns som att när en helg är slut, så börjar nästa en dag efter.

 

Vardagarna försvinner i periferin av jobb och träning. Varvat med umgänge, såklart. Men jobb är fortfarande prio ett och träningen gör jag helt enkelt för att jag behöver något som är jobbigt.

 

Det sägs att det som skiljer duktiga idrottare med eliten är viljan, för hur mycket man än gillar något finns det dagar då man inte känner för att träna, men viljan gör att man tar sig igenom de passen också.

 

Lite det jobbar jag med, för nej, jag kan inte påstå att 7-spinningen är rolig, (även om jag tvingas erkänna att det är ganska roligt att träna ibland). Men jag gör det - av ren vilja. Man märker också på de som är där, att det är drivna människor som tagit sig, eller kommer ta sig, långt i livet.

 

Ja, viljan är en stark kraft och troligtvis var det den som tog 25 kg mer än min träningskompanjon i benpressen, till hennes stora förvåning - som ersattes med ilska.

 

- Hurkan du orka mer än mig, utbrister hon.

 

Om jag är starkare, eller bara kämpar mer vet jag inte, men nu är det all in på träning. Hur stark kan jag bli, hur fort kan jag springa och hur bra kan jag må? Ja det måste självklart testas. På samma sätt som jag testat hur mycket man kan jobba på en månad, ska gränserna tänjas.

 

 

I oktober var det dags för flyttlasset att avgå, eller ja.. lass och lass - en nästan skrattretande överdrift för mina två sopsäckar och tre resväskor med saker. Ändå var jag nöjd som en räka när jag satt i min perfekta - dock tomma - lägenhet.

 

Dessutom hade jag maxat mitt kreditkort och till och med lånat pengar av Ida. Mitt utlåningsföretag jag brukat skämta om, att alla är välkomna att ta ett lån i Karin Bank AB, var nu skuldsatt själv. Jag var en pank bank. Men lycklig.

 

Ja, efter ett helt liv med tron om att gräset alltid var lite grönare på andra sidan, att det alltid fanns någon som hade det lite bättre än mig, så var numera mitt gräs det absolut grönaste. Jag hade det så bra att det inte fanns en enda person jag ville byta liv med.

 

Förutom den smärre pengakrisen jag hade, var jag också helt oberoende av yttre omständigheter. Allt som jag mådde bra av kunde jag själv se till att hände, och allt jag mådde dåligt av kunde jag själv göra något åt. Och - kanske viktigast av allt - jag slutade dansa efter andras pipa. Jag började se mig själv som den viktigste personen i mitt liv.

 

Jag släppte den omedvetna ångesten jag alltid haft, om någon var sur på mig, om jag gjorde fel, etc. Folk fick väl helt enkelt säga det då. Jag gjorde det jag ville, det som gjorde mig nöjd och allt var frid och fröjd. Ville man vara med mig fick man komma till mig, för jag lämnade sällan min lägenhet.

 

Allt var verkligen löjligt lätt, livet var okomplicerat och mitt i allt började jag vänta på ett bakslag. Nu har jag det för bra, nu måste någon rycka undan mattan snart, tänkte jag. Att det kunde bli bätte trodde jag inte, det var inte möjligt. Men jag hade fel..