Karin

 

I oktober var det dags för flyttlasset att avgå, eller ja.. lass och lass - en nästan skrattretande överdrift för mina två sopsäckar och tre resväskor med saker. Ändå var jag nöjd som en räka när jag satt i min perfekta - dock tomma - lägenhet.

 

Dessutom hade jag maxat mitt kreditkort och till och med lånat pengar av Ida. Mitt utlåningsföretag jag brukat skämta om, att alla är välkomna att ta ett lån i Karin Bank AB, var nu skuldsatt själv. Jag var en pank bank. Men lycklig.

 

Ja, efter ett helt liv med tron om att gräset alltid var lite grönare på andra sidan, att det alltid fanns någon som hade det lite bättre än mig, så var numera mitt gräs det absolut grönaste. Jag hade det så bra att det inte fanns en enda person jag ville byta liv med.

 

Förutom den smärre pengakrisen jag hade, var jag också helt oberoende av yttre omständigheter. Allt som jag mådde bra av kunde jag själv se till att hände, och allt jag mådde dåligt av kunde jag själv göra något åt. Och - kanske viktigast av allt - jag slutade dansa efter andras pipa. Jag började se mig själv som den viktigste personen i mitt liv.

 

Jag släppte den omedvetna ångesten jag alltid haft, om någon var sur på mig, om jag gjorde fel, etc. Folk fick väl helt enkelt säga det då. Jag gjorde det jag ville, det som gjorde mig nöjd och allt var frid och fröjd. Ville man vara med mig fick man komma till mig, för jag lämnade sällan min lägenhet.

 

Allt var verkligen löjligt lätt, livet var okomplicerat och mitt i allt började jag vänta på ett bakslag. Nu har jag det för bra, nu måste någon rycka undan mattan snart, tänkte jag. Att det kunde bli bätte trodde jag inte, det var inte möjligt. Men jag hade fel..