Karin

 

Jag drar på mig nattlinnet och tassar barfota till sängen. Kryper ner mellan de välmanglade hotellakanen. Jag släcker lampan och det är då den kommer. Som ett tryck över bröstet. Hemlängtan.  

 

Här ligger jag på ett hotellrum, helt ensam i en främmande stad. Vad gör jag här och saknaden av Mamma slår mig som en pisksnärt. Jag vill hem till mitt flickrum. Jag hade också kunnat ge ganska mycket för att få krypa in i Gabriels famn.  

 

Vilken tur att jag tog med det, jag går till väskan och plockar fram det. Kryper ner igen och läser. Brevet Gabriel skrev till mig när jag sa att jag aldrig fått ett kärleksbrev. Jag läser de fina adjektiven och känner hur självförtroendet fyller mig likt en injektion. Detta är definitivt igen beskrivning av en fjomp som ligger i fosterställning, hulkandes över saknaden av en mans armar.  

 

Nej, jag tycker ju inte ens om att bli omhållen. Eller jo, i fem minuter, sen ålar jag mig ur med vetskapen om jag annars kommer att vakna upp i en vattensäng - av svett. Ja, jag svettas som en tok.  

 

Jag fäster blicken vid de sista meningarna:  

 

"Jag tror på dig, Karin. Kämpa på i livet, så kommer du nå dina mål."  

 

Och helt plötsligt är jag den självständiga tjejen som han ser mig som. Hon som njuter av ensamheten, hon som älskar utmaningar, och att utmana sig själv. Hon som tycker att allt ändå blir bäst om hon får göra det själv.  

 

Jag lägger brevet under kudden och brer ut mig i sängen, för jag sover ju faktiskt som bäst när jag får sova själv. Och vilken lyx att få göra det på hotell, jag ser redan fram emot att jag slipper bädda sängen imorgon. Och frukosten såklart, det kurrar som attan i magen.  

 

Till er som inte vet vad jag pysslar med kanske det ringer några klockor om jag säger att jag är i Örebro. Om inte, en ledtråd till är att jag läser mitt tekniska basår på distans mot Örebro. Efter 3 år har jag äntligen tagit mig hit för att laborera. Tjooho!