Karin

 

När mörkret, natt som dag, låg som en dyster slöja över staden, träffade jag min kärlek. Jag visste direkt att detta var en person jag skulle kunna falla för, och min första tanke var: försvar. Jag måste givetvis försvara mig från detta och runt mina, redan skottsäkra murar, skickade jag ut hela försvarsarme-styrkan. Till ingen nytta - han nästlade sig in i alla fall.  

 

Trots att han gjorde allt "fel", blev det bara så rätt.  

 

Andra gången han skulle sova hos mig hade han med en tandborste som han lämnade. Varje gång jag gick in på toan tittade jag skräckslaget på den och vågade för mitt liv inte röra den, än mindre flytta på den. Så den fick ligga där, och snart fick den en naturlig plats där på handfatskanten - där den ligger än idag.  

 

Det här var ingen kille jag skulle ha, som det brukar vara, utan jag kände bara att det är honom jag vill vara med. Och jag visste att han kände detsamma. Han tog ofta upp "det obekväma" och vi pratade tidigt om vad vi tyckte om varandra.   

 

- Om jag har känslor för dig - ja, det har jag. Om jag är kär - nej, inte än, men jag är på god väg att bli.  

 

Det var öppna kort när de är som öppnast. I alla fall från hans sida, jag är ju som bekant en lite mer sluten person. Han hade som tur tålamod utan dess like, och beskrev det som att:  

 

- Det finns eldorado; lite enklare, billigare och det går fort. Sen finns det oxfile; det tar lite tid, men sen är det bara så mmmh!  

 

Jag trodde aldrig jag skulle bli så glad att bli liknad vid en köttbit.  

 

Han såg mig på ett sätt ingen har sett mig förr och hans intensiva blick och ärlighet gjorde att jag oftast behövde ha en kudde i närheten att gömma mig bakom när det blev för genant. Jag gillade honom mer och mer för varje gång vi sågs och han överraskade mig ständigt genom något han sa eller gjorde. Jag skulle ljuga om jag förnekade att han tog mig med storm från första stund.  

 

Nu har jag verkligen allt, slog det mig en dag. Jag har mina fina föräldrar, min syster och mina bästa vänner. Jag hade killen jag just träffat och allt var spännande och pirrigt med. Jag hade hittat tillbaka till hästarna och ridningen och hade dessutom Brama som jag skötte. Jag hade tillslut fått min fasta tjänst på jobbet, jag hade lägenheten och livet var stabilt. Jag kunde ärligt talat inte komma på vad mer jag kunde önska.  

 

Den dagen var en fredag, och på den obligatoriska fredagsfikan med T och Maria berättar T att hon är gravid. Min bästa T skulle bli mamma och jag skulle få äran att bli gudmor. Som ännu en guldkant på tillvaron. Jag kunde inte klaga.