Karin

Jag hade fått i uppdrag av Gabriel att gå på Ojanpärää och plocka upp några bildelar till honom innan jag åkte ner till Stockholm senast, och det borde jag ju kunna fixa.

Jag kommer in i butiken och känner direkt hur ”jag hör inte hemma här” lyser som en aura kring mig. Går fram till två unga killar i kassan och säger att jag ska plocka upp saker åt Gabriel. So far so good.

Tills en man kommer inspringandes i butiken och hojtar:

-       Vem är det som har en toyota?

-       Ja, det är ju jag det!

-       Den står och rullar.

-       Nämen, oj oj oj..

Jag springer ut ur butiken, så fort mina klackar bär mig, samtidigt som jag funderar på hur stor katastrof bilen kan ha skapat.

Väl där ute ser jag hur bilen masar sig bakåt i snigelfart, och tycker mannen har överdrivit sin reaktion en smula. Kör i alla fall tillbaka bilen i rutan och sätter i handbromsen. Tydligen räcker det inte med att ha växel i när man står i en lutning. Who knew..?

När jag går tillbaka in i butiken känner jag mig ännu mer missanpassad. Några svettpärlor har uppenbarat sig i pannan, men det är i alla fall tur att det är sommar så min röda nyans i ansiktet kan tolkas som en solbränna. Om det nu inte hade regnat hela sommaren.

-       Bilar är inte riktigt min grej, ursäktar jag mig när jag är framme vid kassan igen.

-       Jasså det säger du, säger han och skrattar.

När han har plockat ihop alla saker säger han vad allt är innan han lägger ner dem i påsen.

-       Det är ingen idé att du berättar för mig, avbryter jag, jag har ändå ingen aning om vad det är.

-       Nä juste, skrattar han, bilar var ju inte din grej!

Jag går ut ur butiken med svansen mellan benen och svär att låta Gabriel sköta sina bil-ärenden själv i framtiden.