10 augusti 2015

 

Fredag förmiddag i Stockholm. Jag tittar igenom bokningsbekräftelsen inför vår Estland-kryssning och tänker på att jag för en gångs skull är i god tid med att ha allt klart, färjan skulle inte gå förrän klockan 17. Allt är frid och fröjd tills jag kommer till raderna ”giltiga pass ska medtagas av alla resenärer”.

 

Fan. Mitt pass är hemma.

 

Hur det ska gå med resan är inte det jag blir kallsvettig över, nej det som rusar i mitt huvud är: hur fan ska jag berätta det här för Gabriel?!

 

Gabriel har nämligen en tendens att tycka att jag kan vara väldigt strulig. Med all rätt måste jag tyvärr medge, för är det inte plånböcker som försvinner eller telefoner som ramlar ner i toastolen så är det saker jag glömmer. Ja det är ett mysterium det där, att jag kan vara så ordentlig, men ändå så strulig.

 

Hade det bara varit jag och Gabriel som skulle åka så hade det varit helt okej ändå, vi hade kunnat boka om resan till nästa gång jag kommer ner. Dessvärre skulle hans syrra och mamma också med, och att boka om hur som helst visste jag skulle bli problem. Dessutom skulle min strulighet, som jag lyckats dölja för dem i 3 år, komma upp till ytan.

 

Aja, jag tog tjuren vid hornen och berättade för Gabriel. Han dödade mig inte och vi gick igenom alternativen och ringde sedan resebolaget och förklarade läget.

 

-       Antingen kan du åka utan och riskera att åka dit, eller så åker du till Arlanda och gör ett provisoriskt pass.

-       Och vad händer om jag åker dit?

-       Du riskerar att inte få åka med eller.. (nåt mummel jag inte hörde)

-       Så det är bara risk att inte få åka med?

-       Nej, DET sa jag inte!

-       Nähä, vad sa du då?

-       Att du kan få böter.

-       Och hur mycket skulle bötern ligga på?

-       (ohörbart mummel) .. det är POLISEN som kopplas in då!

-       Så du skulle inte rekommendera att jag åker utan?

-       Nej VERKLIGEN inte!

 

Jag börjar se framför mig hur polisen tar mig, att jag får en prick i registret och att jag aldrig får ett jobb. På några minuter förvandlades denna stressfria förmiddag till kaos.

 

-       Gabriel vi måste till Arlanda och göra ett pass åt mig.

 

För 980 jävla kronor.

 

På polisstationen kommer jag till en trevlig dam.

 

-       Behöver du ha ett pass för att åka dit? frågar hon.

-       Jaa, dom sa så, men vad tror du?

-       Njaa, det skulle väl vara om du hamnar i trubbel som det kan vara bra att ha ett.

-       Ja, men då är det nog lika att jag gör ett.

-       Så du planerar att hamna i trubbel?

-       Ja, det var planen det, skämtar jag.

 

Vi tar fotot och jag skriver under. Tittar skräckslaget på bilden och tänker att det är tur att passet går ut efter denna resa. Jag ser som vanligt inte klok ut och dessutom ser det ut som att jag har en tjurring i näsan. Men som gubben innan mig sa:

 

-       Man blir inte vackrare än vad man är.

 

När allt är klart lägger hon handen på min.

 

-       Stöka inte på för mycket nu på resan! säger hon och skrattar.

 

Jag kan äntligen andas ut och resan fortlöper utan större incidenter. Ja förutom att jag låser in nyckeln i hytten och har glömt aktivera mina kort för utlandsköp. Jag skyller dock det sistnämnda på att det var med flit för att slippa dra kortet.

 

Och om jag behövde visa upp mitt pass då? Nej. Såklart inte en enda gång.

  


8 augusti 2015

 

Jag hade fått i uppdrag av Gabriel att gå på Ojanpärää och plocka upp några bildelar till honom innan jag åkte ner till Stockholm senast, och det borde jag ju kunna fixa.

 

Jag kommer in i butiken och känner direkt hur ”jag hör inte hemma här” lyser som en aura kring mig. Går fram till två unga killar i kassan och säger att jag ska plocka upp saker åt Gabriel. So far so good.

 

Tills en man kommer inspringandes i butiken och hojtar:

 

-       Vem är det som har en toyota?

-       Ja, det är ju jag det!

-       Den står och rullar.

-       Nämen, oj oj oj..

 

Jag springer ut ur butiken, så fort mina klackar bär mig, samtidigt som jag funderar på hur stor katastrof bilen kan ha skapat.

 

Väl där ute ser jag hur bilen masar sig bakåt i snigelfart, och tycker mannen har överdrivit sin reaktion en smula. Kör i alla fall tillbaka bilen i rutan och sätter i handbromsen. Tydligen räcker det inte med att ha växel i när man står i en lutning. Who knew..?

 

När jag går tillbaka in i butiken känner jag mig ännu mer missanpassad. Några svettpärlor har uppenbarat sig i pannan, men det är i alla fall tur att det är sommar så min röda nyans i ansiktet kan tolkas som en solbränna. Om det nu inte hade regnat hela sommaren.

 

-       Bilar är inte riktigt min grej, ursäktar jag mig när jag är framme vid kassan igen.

-       Jasså det säger du, säger han och skrattar.

 

När han har plockat ihop alla saker säger han vad allt är innan han lägger ner dem i påsen.

 

-       Det är ingen idé att du berättar för mig, avbryter jag, jag har ändå ingen aning om vad det är.

-       Nä juste, skrattar han, bilar var ju inte din grej!

 

Jag går ut ur butiken med svansen mellan benen och svär att låta Gabriel sköta sina bil-ärenden själv i framtiden.

 


RSS 2.0