Karin

 

Idag är det precis ett år sedan jag fick nycklarna till lägenheten. Att köpa lägenhet är nog det enda beslutet jag tagit i mitt liv som jag aldrig har ångrat, eller ens tänkt tillbaka på och ifrågasatt. Det är faktiskt fortfarade så att jag myser i hela kroppen när jag kliver in till den.

 

Sen drömmer jag ofta om massa annat - att flytta hem, att åka ut och resa, att flytta någon annanstans osv, osv. Men det är ändå möjligt, med bonusen att tjäna sig en hacka på kuppen då min hyra är långt under "normalpriset" för en lya i stan.

 

Jag anser också att en själv är den enda man har att till 100% förlita sig på. Man måste bygga upp sina egna skyddsnät. Hemmet är en viktig del för mig, och speciellt att ha ett "eget". Kanske har det med Mammas terror från det att jag var liten att göra, då jag varnades gång på gång för att flytta in till en kille. Blir man bränd vill man inte gärna vara den som kryper bostadslös ur eländet, för jag tror knappast att Lulebo står redo med en lägenhet åt en.

 

Så man kan säga att jag har min framtidssäkring, vilka vändningar livet än tar har jag alltid ett hem att återvända till. Ett hem som bara är mitt.

 

 

Sen att det var lite spartanskt från början, (okej, några månader) gjorde mig inte så mycket. Jag tyckte min lägenhet var finast av allas ändå.