Karin

 

Det var i februari tankarna på att lämna boet började infinna sig på riktigt. Problemet var att jag var väldigt lost och inte visste vad jag ville. Skulle jag stanna i Luleå, börja plugga, flytta tillbaka till Stockholm eller åka ut och resa?

 

Hur som helst skulle jag behöva en egen lägenhet, trots att jag älskade att bo hemma visste jag att jag inte kunde göra det resten av livet. Men med en obefintlig kötid på Lulebo, ingen att flytta ihop med, inga kontakter och det extremt höga kravet att jag skulle bo ett stenkast från stadskärnan, östermalm på sin höjd men absolut inte varvet eller gültzaudden, såg situationen mörk ut - minst sagt.

 

Jag såg två alternativ, antingen så klagar jag på bostadsbristen, grämer mig och lägger energin på att vara bitter över att jag inte får en lägenhet. Eller så utnyttjar jag det faktum att jag bor hemma, som är världens guldgruva för plånboken och sparar ihop till en bostadsrätt. Jag valde det sistnämda. Och skulle jag under tiden komma på andra planer skulle jag ha tiotusentals kronor att sprätta!

 

Folk jag berättade mina köpa-lägenhets-planer till tyckte det var en bra idé, men skepticmen lyste ofta igenom. Vissa dolde den inte ens utan pekade direkt på de små detaljerna att jag bara jobbade extra och att bostadspriserna var så skyhöga att jag skulle behöva en väldigt stor kontantinsats. Säkert i välmening, men inte direkt peppande.

 

Jag levde dock i min egen bubbla och vägrade lyssna på dessa tråkiga dröm-krossare. Jag tackar min naiva tro om att allt går och trots att mitt sparkonto med cirka 30 000 på kändes ynkligt litet så skulle jag allt visa dem..