Karin

 

Jag började känna mig mer och mer missanpassad i Luleå. Alla hade sina liv, och verkade, utan min förståelse, trivas.   

 

- Varför ska du bo där då?  

 

Fick jag frågan en dag. Ja.. Vad skulle jag svara..? Jag hade efter lite om och men kommit fram till att jag inte trivdes i Stockholm, nu började jag tvivla på Luleå, skulle jag vara en sån där rotlös själ som tvingdes leva som nomad resten av livet och flytta från stad till stad för att känna tillfredställelse?  

 

Nä, jag fick helt enkelt motvilligt erkänna att problemet låg hos mig. Det handlar inte om var man är intalade jag mig själv, utan att man måste slå sig till ro någonstans bara. Men det var lättare sagt än gjort, för jag vågade inte ens skaffa gymkort mer än en månad åt gången i rädsla över att jag skulle få för mig att göra något impulsivt. Jag vägrade binda mig.  

 

Och eftersom jag inte hade något liv fick jag helt enkelt skapa mig ett. Jag gjorde jobbet till mitt liv. Jobbade varenda extra-pass och gjorde allt på jobbet - städade, fixade, hittade på små äventyr och var allmänt engagerad. Jag hade alltid varit omtyckt, men det räckte inte - jag skulle bli bäst. Och när vi satt där på personalmötet, och alla rosade mig till brandkårs-röda kinder, visste jag att jag hade lyckats.  

 

Jobbet blev min trygghet, min tillflyktsort och det överlägset bästa ställe att tillbringa tiden på. I och med det blev allt också så enkelt. Livet gled på bättre än någonsin, mina föräldrar gjorde allt för mig hemma, jag och Ida blev i princip tillsammans och tofflade mest hela tiden och fick en jävla massa energi när solen äntligen började visa sig.

 

Min favorittid - våren - hade kommit, och när jag satt där på terassen, med en cigg i handen och kände solens strålar värma mina vinterbleka kinder, kände jag för första gången att jag inte ville byta liv med en enda person i hela världen.