Karin

 

September, en månad av förväntansfull ångest skulle jag vilja säga. Jag hade precis skrivit på kontraktet för en lägenhet, utan pengar att köpa den för. Men så länge handpenningen var inne hade jag ännu inga förpliktelser, och eftersom den skulle in först om två dagar måste jag ha fått lånelöftet tills dess.

 

- Så fort du blir godkänd i föreningen bokar vi ett möte med banken för den slutliga betalningen, sa mäklaren, vem är din kontaktperson?

 

- Henrik Risberg, sa jag och ångrade mig i samma stund, senast vi pratades vid hade han dumförklarat mig och jag var inte jättepoppis i hans ögon.

 

Man skulle kunna tro att jag, efter alla mina mygelkatastrofer, borde ha lärt mig att vara ärlig - men inte det.

 

Onsdag blev torsdag och torsdag blev fredag. Ännu inget lånelöfte, men pengarna skulle in till mäklaren. Antingen kunde jag strunta i betalningen och förlora lägenheten, eller så kunde jag förklara läget för mäklaren. Ni förstår ju att inget av dessa alternativ var något jag ens övervägde, utan promenerade bara in på handelsbanken och förde över pengarna. Vad var det värsta som kunde hända ifall jag inte fick lån, jag kunde få lite böter för kontraktsbrott kanske..

 

Samma dag kom också hyresavierna från hsb. Jag insåg med fasa att detta måste betyda att jag blivi godkänd av föreingen. Jag föreställde mig hur mäklarn ringde herr fisberg för tidsbokning, som säger:

 

- Nej, någon Karin Nilsson har INTE fått klartecken för bolån.

 

Helgen var en enda lång skräckväntan på måndagen, jag var bombis på att mitt mygel skulle komma fram och övervägde att stoppa huvudet i sanden och aldrig mer svara i telefonen, alternatvt sätta ett skott i pannan. Det var nog mest lockande.

 

Måndagen kom men telefonen förblev tyst.Tillslut samlade jag mod för att ringa banken och höra hur det gick med mitt lån. Det måste ju jobba minst 10 pers där, vad var oddsen att herr fisberg skulle svara? men tror ni inte..

 

- Handelsbanken, det är Henrik Risberg.

 

Efter en paralyserad tystnad klickade jag honom i örat.

 

På eftermiddagen ringde dock telefonen, det var Thomas från handelsbanken örnäset. Han förklarade att mitt lånelöfte hoppat mellan kontoren och frågade om jag hittat någon lägenhet.

 

- Jo.. och jag har högsta budet på den.. klämde jag fram.

- Okej, och vad ligger det på?

- 785 000, sa jag och fick genast ont i magen, låneansökan hade bara gällt 700 000.

- Och när ska det skrivas kontrakt?
- Öum.. imorgon.. ljög jag, det kändes inte läge att berätta att det redan var påskrivet och dessutom att hendpenningen redan var inne, då jag ännu inte visste om jag fått lånet.

- Då var det på tiden att jag ringde då - och du kommer få lånet.

 

En elefanttyngd lyfte från mina axlar och det var tur att han inte såg mig, för jag hade säkert ett leende så stort att jag måste ha liknat ett monster.

 

När jag sen skrev på mina sista papper, skramlade ihop mina sista slantar och betalde in dem, var jag nog världens lyckligaste. Och känslan när man sätter nycklarna i låset, och kliver in i sin alldeles egna, själv ihoptjänade lägenhet är obeskrivlig. Helt obeskrivlig..