Karin

 

När jag ska göra något går jag alltid in för det till 110 %. Som det här med högskoleprovet som jag skulle plugga till. Jag skulle bli bäst, så jag köpte övningsboken, lånade en engelskabok och gjorde 1000 ordprov på internet. Jag skrev in datumet på provet i kalendern, markerade sista anmälningsdagen. Skrev påminnelse om att ta ledigt från jobbet och att komma ihåg att anmäla mig.

 

Och så glömmer jag..

 

Detta är så typiskt mig, att jag mitt i min organisering glömmer det viktigaste. T brukar fortfarande ta upp den gången jag ringde henne och berättade den superviktiga nyheten att någon kille hade spanat in mig och glömmer säga att Ida har svimmat, slagit upp hakan och åkt till sjukhuset för att sy.

 

Jag brukar skylla på min asperger, jag blir så inne i något och missar liksom omvärlden. Det måste jag dock sluta med eftersom en kille trodde att jag hade asperger på riktigt. Jag brukar säga något om det i förbifarten och speciellt när Ida är med, då vi helt naturligt pratar om "min" asperger och "hennes" adhd.

 

Jag tyckte väl att killen var väl intresserad när han sa att han varit inne och googlat om asperger, men tänkte inte mer på det. Tills han frågar:

 

- Vad är det som är värst med asperger, är det när rutinerna bryts?

 

Jag tittar på honom.

 

- Alltså, jag har ju inte asperger på riktigt, det är ju bara mitt påhitt..

 

- Jaha.. Jag trodde du hade det..

 

- Nää..

 

- Så Ida har inte adhd då heller?

 

- Nä..

 

- Nähää..

 

Så ja, det är härmed slutsvamlat om "min" asperger, jag har det inte.