Ångest
Igår kom ångesten med stort å tillbaka, vi har inte setts på fleera månader. Den ångesten som gör att jag inte kan äta, får frossa och ont i magen. Den ångesten jag får när jag har gjort fel. Tur att det handlar om jobbet, där jag annars alltid gör rätt.
Hemska minnen kom från då jag var liten, då jag gjort fel i skolan och var hemma och hoppade till av skräck varje gång telefonen ringde för att jag trodde det var någon som skulle skvallra för M och P. Eller när jag varit busig på fyllan och väntade på utskällning (mental avrättning) av Mamma.
Jag kommer på den ena bortförklaringen värre än den andra. Inser tillslut att det inte finns någon utväg. Så jag gör som jag alltid gjort - stoppar huvudet i sanden. Lyssnar på utskällningen utan att säga emot. Det är svårt att skälla på en tyst person, det tappar meningen. Jag låter det rinna av mig likt vatten som hälls på en gås. Blir det extra tufft påminner jag tyst mig själv: "tänk gås, Karin, tänk gås..".
I värsta fall är tårar ett effektivt vapen. Det behövde jag dock inte använda. Alla förstår att jag inte gjorde det med mening. Jag tror så gott om alla, vill väl och en sådan person får inte skulden. Ibland är det skönt att folk ser mig som en tyst, oskyldig mus.
Kommentarer
Trackback
