27 november, 2012
Det är stunder som dessa man önskar att man hade en man i huset. När någonting ska fixas, vajern som draperiet ska hänga i till exempel. Inte för att jag inte kan, men för att jag inte ids.
Ibland känns det som att allt hade varit lättare om man var två, om man hade två löner eller om man var två om att göra allt det jobbiga, typ handla, städa och grejja.
Äldre personer i synnerhet blir ofta förvånade när jag säger att jag köpt en lägenhet själv.
- Va, har du ingen sambo? Har du den alldeles själv? Det var stort av dig!
Samma fras gång på gång.
Medelålders par som har samma lån tillsammans som vilar på mina 21-åriga axlar. Mammas kollegor brukar bli imponerade, "bara 21 år, och hon har gjort allt själv". Ja, vem skulle annars göra det åt mig, brukar jag fundera. Alla gick med sina föräldrar på visningar - jag gich med Ida. Eller själv. Förstod aldrig vitsen med att ha någon med, det är ju jag som skulle bo där.
En kille frågade mig varför jag alltid vill sova ytterst:
- Då är det ju du som tar första kulan!?
- Nej. Det är jag som försvarar oss.
- Litar du inte på någon annan?
- Jo, men jag tänker att det är lika att göra det själv så jag kan.
- varför då?
- För i slutändan har vi bara oss själva.
Fick upp den tillslut, men imorgon får min mänskliga skruvdragare kolla igenom skruvarna. Allt kan jag ju inte göra själv - då blir jag ju utbränd.
Kommentarer
Trackback
