Karin

Jag var förbi till jobbet idag och skulle lämna nyckeln lite snabbt, men slutade med att jag var där typ en timma och surrade med Christina. Får ju som aldrig tid för det annars när vi bara byter av varandra.

Hon jobbade sitt sista pass innan semestern och sa åt mig att hålla ställningarna medans hon är borta. Även de två andra ordinarie tar semester, så det är jag och vikarierna en tid framöver. Det är jag som får hålla i trådarna, tampas med allt extraarbete det blir när vikarierna inte vet hur de ska göra och störa mig på att de aldrig diskar eller tar ut soporna.

Jag känner mig som en kärring när jag klagar på det och en ångesttanke kryper i kroppen om att jag stannat på samma jobb för länge. Jag hatar människor som klagar på sina jobb, det betyder i min mening att de är understimulerade och har för lite att göra och behöver få uppgradera sig. Jag känner mig farligt nära den gränsen.

Det är stunder som dessa jag ser en egen lägenhet som ett fängelse, som att det skulle göra så att jag fastnar i torra och tråkiga rutingängor. Jobbar, äter, sover, tränar. Längtar till semester. Får semester, lever ut hela årets roligheter på 5 veckor. Har ångest att semestern är slut. Jobbar, äter, sover, tränar. Längtar till semester igen.

Jag tampas med tankar om att något nytt måste hända. Fast jag egentligen trivs väldigt bra. Tror det beror på att jag alltid vill utvecklas, och just nu är jag fullärd där jag är. Jag är så engagerad jag kan bli, utvecklande för enheten, omtyckt av alla och en jävel på att städa. Bättre än så blir det inte. Jag får väl någon kronas löneförhöjning då och då, men mer än så är det inte.
Och om jag inte ger mig på Christinas post som huvudskyddsombud och blir fackligt engagerad har jag inte mycket mer där att hämta.