Tisdag
Idag när jag slutade jobbet klockan 9 traskade jag iväg till badhuset för att simma lite. Det var jag och några glada pensionärer där. Och en skolklass på simskola, vilket lockade fram massa förskräckliga minnen.
Jag har aldrig hatat något lika mycket som när vi skulle till badhuset med skolan varannan måndag. Jag hatade allt; lukten av klor när man kom in i badhuset, kön till att få nyckeln, kylan när man var tvungen att sitta i fönstret och vänta på att få hoppa i, vattnet i ögonen, kallsuparna, ja allt var en plåga.
Jag frös alltid så mycket att jag började gråta. Trodde att jag skulle få slippa bada då. Men lärararen sa bara:
- Ingen annan verkar ju ha några problem med det, du överdriver bara.
Men med mina 29 kilo och 0 % underhudsfett var jag ett stelfruset skelett. Det var inte konstigt att jag aldrig lärde mig simma, all koncentration gick åt till att inte frysa ihjäl.
Till slut var det dock bara jag kvar i lilla bassängen. Alla andra hade lärt sig simma och fick gå till stora. Mig kunde de ju inte ha plaskandes kvar ensam i lilla, så tillslut fick jag också gå till stora - och promenera fram och tillbaka på den grunda delen.
När badvakten äääntligen visslade i pipan så vi fick gå upp drog jag en lättnadens suck. Men den känslan höll i sig i max 10 min. Sedan fick jag ångest inför nästa gång. Och så höll det på.
Har fortfarande men från detta. Jag hatar att få vatten i ögonen, jag får kallsupar hela tiden och kan definitivt inte vara under vatten. Att jag ens lärt mig simma (sisådär förra året) är ett under.
Jag har aldrig hatat något lika mycket som när vi skulle till badhuset med skolan varannan måndag. Jag hatade allt; lukten av klor när man kom in i badhuset, kön till att få nyckeln, kylan när man var tvungen att sitta i fönstret och vänta på att få hoppa i, vattnet i ögonen, kallsuparna, ja allt var en plåga.
Jag frös alltid så mycket att jag började gråta. Trodde att jag skulle få slippa bada då. Men lärararen sa bara:
- Ingen annan verkar ju ha några problem med det, du överdriver bara.
Men med mina 29 kilo och 0 % underhudsfett var jag ett stelfruset skelett. Det var inte konstigt att jag aldrig lärde mig simma, all koncentration gick åt till att inte frysa ihjäl.
Till slut var det dock bara jag kvar i lilla bassängen. Alla andra hade lärt sig simma och fick gå till stora. Mig kunde de ju inte ha plaskandes kvar ensam i lilla, så tillslut fick jag också gå till stora - och promenera fram och tillbaka på den grunda delen.
När badvakten äääntligen visslade i pipan så vi fick gå upp drog jag en lättnadens suck. Men den känslan höll i sig i max 10 min. Sedan fick jag ångest inför nästa gång. Och så höll det på.
Har fortfarande men från detta. Jag hatar att få vatten i ögonen, jag får kallsupar hela tiden och kan definitivt inte vara under vatten. Att jag ens lärt mig simma (sisådär förra året) är ett under.
♥ KARIN
Kommentarer
Trackback
