Onsdag
Teza ringde mitt i mitt psykiska sammanbrott igår och jag tog upp mina klaustrofobiska känslor med henne. Hon lyssnade, frågade och analyserade. Gick lugnt och metodiskt igenom allt och benade upp det med mig. Det är det som är bra med henne, när jag flippar hakar hon inte på, hon håller sig lugn, tar ner mig på jorden och kom sedan fram till slutsatsen:
- Jag tror bara att du behöver sova lite.
- Ja, jag har ju trots allt vaknat halv 4 imorse och jag vet att jag blir prillig när jag är trött.
- Precis.
Men klockan var då 8 och så tidigt kan man ju faktiskt inte sova för natten. Så jag byggde lite pussel med Pappa i stället, en terapi-liknande sysselsättning för mig. Vi sitter och bygger i tystnad och jag känner lugnet när allt faller på plats. Antingen så passar bitarna eller så passar det inte. Det finns liksom inga kansken.
Pappa hummar till ibland för att det inte går, jag säger att det är ju inte så lätt när man är färgblind, tar bort bitarna han lagt fel och lägger om dem på sina rätta ställen så det stämmer. Han ger någon syrlig kommentar tillbaka och sen återgår vi skrattande till pusslet.
Då och då upprörs Pappa av någon politisk debatt på tv som vi diskuterar ett tag innan vi tystnar och återigen är det bara skrapandet av bitarna mot lådan som hörs.
Helt plötsligt är klockan 10 och jag kan äntligen gå och lägga mig. Så gott som jag har sovit inatt har jag inte sovit på länge. Vaknar av mig själv strax innan 8, går upp, fixar frukost och pluggar det jag satt upp som dagens mål.
Känner mig som världens torraste och tråkigaste person, men så får det vara. Jag kanske helt enkelt bara är tråkig.
♥ KARIN
