..
Har snöat in mig i ett gäng 92-93 (?) :ors bloggar och ju mer jag läser, desto mer ångest bubblar i mig. De lever mitt föredetta liv. Hela kompisgänget samlat, hela livet här, små och stora projekt att fördriva tiden med. Det var så jag hade det - och jag älskade mitt liv.
Sen lessnade jag. Det var dags för något nytt, så jag drog. Jag och resten av singlarna. De med pojkvän stannade kvar. Det utfallet var för oss 100 procentigt.
Jag fick för mig en dag att jag skulle tillbaka till Luleå och nu sitter jag här och förstår för mitt liv inte vad jag skulle hit och göra. Det är som att jag har vuxit ur den här staden, som att jag har tvingat på mig alldeles för småa kläder och jag går omkring här och håller på att få ett klaustrofobiskt anfall.
Kollar ut genom fönstret för att se lite folk - inte en kotte.
Öppnar fönstret för att få in lite liv - tyst som i graven.
Med risk för att trampa folk på tårna, men det är något fel på den här staden och dess invånare. Något allvarligt fel. Vad gör folk hela dagarna? Går till jobbet och hem igen? Och tränar en stund på kvällen? Vad lever de för? Nästa lön? Helgen? Sommarsemestern?
Ida har känt såhär länge, bara för någon vecka sen var hon påväg tillbaka till Stockholm. Jag drog argument om varför det var bättre att stanna. Idag skulle någon behöva dra de argumenten för mig.
Jag har klarat mig såhär pass länge för att jag har jobbat dygnet runt. Jag vet att jag cashar in pengar och det gör mig lugn. Jag är här för att lägga pengar på hög. Spara. Det är ett ord jag gillar. Sen ska jag börja leva igen.
Pratade med min chef idag som frågade om jag kunde tänka mig ta någon extratur. Skämtar han eller, jag vill inget annat.
- Jajaja, ni behöver inte ens fråga. Skriv upp mig bara, jag kan alltid jobba.
♥ KARIN
