Lördag
Har varit med om två av de absolut värsta dygnen i hela mitt liv. I torsdags gick jag och la mig kvart i 9 bara för att orka upp till jobbet på fredagsmorgonen. Jag låg med fleece-morgonrock och ullfilt under täcket och höll på frysa ihjäl samtidigt som jag bad till Gud 13 gånger på raken om att få somna. Att sjukskriva mig var det inte tal om, det ser jag som något svaga människor gör - ambitiösa personer härdar.
Jag sov från 1 till 3. Då insåg jag att jag inte skulle ta mig till jobbet. Så i 4 timmar låg jag och vred mig av smärta i väntan att kunna ringa till jobbet. Jag har aldrig tidigare varit med om smärta utav dess like. Det enda som gjorde det uthärdligt var att ligga totalt blickstilla, inklusive att inte andas. Det var inte dock inte hållbart i längden. Paniken över att inte kunna ligga, bli spyfärdig av att sitta och ramla ihop av att stå, gjorde att jag storgrät och skrek om vartannat.
När jag äntligen somnade vid 8 vaknade jag 9 i en vattensäng av svett. Jag överlevde dagen och tänkte in i det sista att jag skulle kunna gå och jobba idag. Men på kvällen kom smärtorna tillbaka och jag var, mot min vilja, tvungen att sjukskriva mig igen.
När jag sa till Ida idag att jag var hemma från jobbet utbrister hon:
- Men då kan du ju följa med ut ikväll!
- Du tror att jag kan gå ut om jag sjukskrivit mig från jobbet?
- Ja, du lär ju inte träffa någon från ditt jobb på krogen.
- Nej, jag tänkte mer på att det finns en anledning till att jag sjukskrivit mig. Det är ju inte så att jag är hemma för skojs skull..
♥ KARIN
