Karin

Självklart att jag på min första lediga dag vaknar av att telefonen spelar. Helvete, ska jag till jobbet nu igen? är min första tanke, innan jag ser att det är jobb-jouren. 07:15 en söndagmorgon, det är kris. Jag vågar inte svara, för svarar jag kommer det sluta med att jag åker. För kris betyder extra betalt och då gångrar de hux flux upp lönen till sisådär 300 kronor/timmen, vilket betyder 4000 kronor på ett heldagspass och det kan jag inte säga nej till.

Men min kropp skriker nej. Jag vill bara sova. Så jag låter det ringa och ligger sen och har ångest tills jag somnar om. Vaknar igen 11. Ser andra avenyn, äter chips och känner mig som världens lataste människa. Mer ångest. Ska jag bara ligga här och glo i taket hade jag lika gärna kunnat jobba. Ja, jag är arbetsnarkoman.

Till slut åker jag till gymmet. Mördar mig själv genom ett pass för att känna att jag trots allt gjort något av dagen. (Trots de eventuella 4000 kronorna som jag inte tjänat ihop). Tänker att pengar har jag ju redan, det kanske är kroppen som behöver fixas nu.

Åker till Ida på kvällen och ser Wallander. Köper frukt och gör fruktsallad, känns onödigt att lägga på sig det jag försökt träna bort redan samma dag. Men vem försöker man lura, det är inte i nääärheten så gott som chips och dipp. Därför ska jag plocka fram chipspåsen jag försökt gömma för mig själv. Utan dåligt samvete. Det är ju trots allt en ny dag nu.

---

♥ KARIN