Fredag
Jag har ofta en förmåga att trassla till det för mig, att snurra in mig i undanhållna sanningar som tillslut blir till lögner. Det fick jag en påminnelse om senast idag.
Hon jag jobbar hos frågade nämligen vilket nummer på vetegatan jag bor. Vetegatan, vetegatan, vetegatan..? Mina 3 hjärnceller där uppe försökte frenetiskt att sammarbeta och få det att klicka. Ah, juste, hon måste mena veteKAKAN. Men bor..? Jag bor ju i Bromma..? Eller justfan..
- 7:an, vetegatan 7, klämmer jag till sist fram, efter en evighet uppe i det blå, förvirrad och konfunderad innan jag kommer på att hon fortfarande tror att jag bor kvar på söder.
Eftersom att jag jobbar på söder tycker hon jag är hos att det är praktiskt att ha hennes assistenter boendes på söder de med. Så när vi flyttade från vetekakan kände jag att det bara var onödigt att nämna den lilla detaljen.
Och allt var länge frid och fröjd - tills en dag. En tjej från kontoret ringde och sa att mina lönespec inte kommer fram ordentligt. Hon frågade om adressen vetegatan 7 var rätt och jag sa ja, trots att jag borde sagt sanningen, nej. Jag försökte säga att det var en C/O-adress, att brev ofta kom på vift och att de kunde skicka hem allt till min adress i Luleå ist. Men kärringjäveln fortsatte tjata om C/O-adressen och när hon frågade vad det stod på dörren var jag ju tvungen att svara nåt:
- Svensson/Rönnlund, mumlade jag fram och ångrade mig i samma stund.
Nu skulle Joakim och Nina, (ägare till vetekakan) som hyrt ut lägenheten till "Sara och Linda", få hem brev till en Karin Nilsson, långt efter att hyrestiden gått ut. Helvete. Varför sa jag inte att jag hade flyttat!?
Hur det blev med breven dit det vet jag inte, kanske kom de aldrig fram. Kanske skickade Joakim och Nina tillbaka dem. Hur som helst kommer breven iaf hem till Mamma och Pappa nu, ursprungligen adresserade till vetegatan 7. C/O Svensson/Rönnlund.
Sen dess har tiden gått, mitt boende har inte kommit på tal och jag har verkligen inte sett något behov av att ta upp min flytt.
Det var först när jag sen var på middag med jobbet med de andra assistenterna som jag blev påmind om det, självklart frågade de vart jag bor.
- Vid skanstull, svarade jag.
Efter det var jag igång. Levde mig tillbaka till tiden på vetekakan. Berättade om att vi bor 3 tjejer i en etta. Om sovalkoven och nej, vi har ingen balkong. Bla bla bla. Det är 7 trappor upp utan hiss, så man får ju iaf motion, hehe. Jag var så övertygande att jag till och med trodde på det själv.
När vi sedan bryter upp och ska ta oss hemåt frågar en av assistenterna om jag ska till skanstull.
- Öhum, ja.. Jo, jag ska ju hem..
Vi promenerar tillsammans till skanstull och när hon viker av på sin gata går jag ner till tunnelbanan för att ta tuben hem. Till Bromma..
Någonstans där kände jag faktiskt att det har gått lite för långt, men vad ska jag göra, komma såhär i efterhand och säga att jo juste, by the way så har jag flyttat för x antal månader sen!
Så näe, karusellen snurrar fortfarande på, nya lögner sägs för att skydda de gamla. Men så länge jag sköter mitt jobb spelar det ingen roll, och jag intalar mig själv att jag inte ljuger, jag har bara missat att berätta några (ändå oviktiga i sammanhanget) detaljer om mitt liv!
♥ KARIN
Kommentarer
Postat av: Yli
Kan det vara mer typiskt dig? Skrattar fortfarande högt för mig själv!
:)
Trackback
