Pyroman
Äntligen, äntligen har jag fått klarhet i varför jag ÄLSKAR att leka med ljus, eld, tändare, stearin, etc.
Mamma kommer in i mitt rum och utbrister från ingenstans:
- Jag tror jag har varit pyroman i mitt tidigare liv!
- Okeej..?
- Ja, jag älskar att tända saker, jag får som en kick av det! Jag älskar lukten, ljudet, allt! Jag har alltid älskat tändstickor.
Sen berättade hon om en gång när hon var liten då hon och hennes kompis tände eld på golvet i deras lekstuga och jag började fundera över min egen besatthet av att elda på saker och ting.
I somras när vi bodde i Brompa hade jag alltid min lilla pyroman-stund när jag satt på balkongen och rökte. Det var så perfekt med alla olika material av skräp som låg på bordet, alla olika tändare alltid låg i skålen. Jag älskade att se hur ett hårstrå krullade sig och sen försvann, hur olika material gav olika lukter, hur plast drog ihop sig och tillslut blev en stenhård liten boll och att en pappersbit förkolnade och bara blev till lite stoft.
En gång när jag hade exprimenterat klart satte jag ner allt skräp i askkoppen, fimpade ciggen och gick in igen. Efter ett tag kände jag hur det börjar lukta skumt, och när jag kikar ut ser jag att askkoppen står i lågor. Fan. Som tur var hade vi (som vanligt) inte städat undan festen, så ett halvt glas rosé och lite bacardi brezeer fick släcka elden och allt var frid och fröjd igen. Tills askkoppen skulle tömmas en tid efter. Denna gråa, klistriga sörja som jag fick karva ur askkoppen luktade inte rosor om man säger så, och kräkreflexen sattes igång både en och två gånger.
Men till mina föredetta sambos som då och då visade en viss irritation till mitt eldande ville jag bara berätta att detta är då inget jag rår för, utan jag skyller på Mammas pyromani - det går tydligen i släkten!
Mamma kommer in i mitt rum och utbrister från ingenstans:
- Jag tror jag har varit pyroman i mitt tidigare liv!
- Okeej..?
- Ja, jag älskar att tända saker, jag får som en kick av det! Jag älskar lukten, ljudet, allt! Jag har alltid älskat tändstickor.
Sen berättade hon om en gång när hon var liten då hon och hennes kompis tände eld på golvet i deras lekstuga och jag började fundera över min egen besatthet av att elda på saker och ting.
I somras när vi bodde i Brompa hade jag alltid min lilla pyroman-stund när jag satt på balkongen och rökte. Det var så perfekt med alla olika material av skräp som låg på bordet, alla olika tändare alltid låg i skålen. Jag älskade att se hur ett hårstrå krullade sig och sen försvann, hur olika material gav olika lukter, hur plast drog ihop sig och tillslut blev en stenhård liten boll och att en pappersbit förkolnade och bara blev till lite stoft.
En gång när jag hade exprimenterat klart satte jag ner allt skräp i askkoppen, fimpade ciggen och gick in igen. Efter ett tag kände jag hur det börjar lukta skumt, och när jag kikar ut ser jag att askkoppen står i lågor. Fan. Som tur var hade vi (som vanligt) inte städat undan festen, så ett halvt glas rosé och lite bacardi brezeer fick släcka elden och allt var frid och fröjd igen. Tills askkoppen skulle tömmas en tid efter. Denna gråa, klistriga sörja som jag fick karva ur askkoppen luktade inte rosor om man säger så, och kräkreflexen sattes igång både en och två gånger.
Men till mina föredetta sambos som då och då visade en viss irritation till mitt eldande ville jag bara berätta att detta är då inget jag rår för, utan jag skyller på Mammas pyromani - det går tydligen i släkten!
♥ KARIN
Kommentarer
Trackback
