Karin

Jag och Linda var då på en lägenhetsvisning ikväll. Efter några blocket-blåsningar sedan tidigare är vi vana att allt möjligt kan hända, men detta .. detta tar priset. Det var en av de mest surrealistiska upplevelserna jag någonsin varit med om.

Det första som syntes när man kollade in i lägenheten var en häng-gunga som dinglade i taket. Det luktade rökelse och konstnärssjälen Philippe, som jag var tvungen att skaka hand med, fick mig att vela vända i dörren. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, jag var i chock.

Väggarna i vardagsrummet var baby-blåa, en liten frukost-tv svävade högt uppe i helvetet, målad i samma baby-blåa nyans som väggarna. En bongo-trumma och en sekretär var i princip den enda som fanns i rummet, plus en trädstam som hylla ända upp i taket.

- Den här lägenheten är ju lite annorlunda, jag är ju konstnär och jag jobbar hemifrån, så det här är ju lite som min studio.
- Ja, den är ju verkligen .. annorlunda.

Vi tar en husesyn och TVINGAR oss själva att VERKA intresserade. Vi hummar, tittar runt och frågar frågor.

- Det finns ingen balkong då?
- Nä, men det här är ju på bottenplan, så det är bara att hoppa ut genom fönstret. Det kan man ju göra.

Jag ser för min inre syn hur han gör det, och jag som har en tendens att få ohejdade skrattanfall vid de minst passande tillfällena, hade fullt sjå med att hålla mig. Jag höll på DÖ. Bokstavligen talat. Jag var tvungen att tänka på det absolut sorgligaste jag kunde komma på, och inte ens det kunde stoppa mig.

När han går för att koka te och jag och Linda sätter oss på något som skulle kunna liknas vid en soffa, brister det för mig, men jag lyckas samla mig. Båda gångerna.

När vi får teét är det bara en tanke som snurrar runt, runt i mitt huvud:
Han kommer droga oss, vi kommer att bli inlåsta och våldtagna. Han kommer droga oss, vi kommer att bli inlåsta och våldtagna. Han kommer droga oss, vi kommer att bli inlåsta och våldtagna.

- Rohypnol, väste jag till Linda.
Jag ångrade bittert att jag tackat ja. Varför måste jag alltid vara så förbannat artig??

Jag drack teét, Linda spillde ut halva i knäet och lämnade resten, och sen gick vi efter en hemsk stund av artigt småpratande. Så fort vi kommer ut på gatan släpper det för oss och vi GAPSKRATTAR.

Det har aldrig varit så underbart att komma hem till fuxxan. ALDRIG.





Gör man en jämförelse är det här den vanligaste, mest nyrenoverade lägenhet jag någonsin sett.

♥ KARIN