Skärtorsdan sätter sina spår
Vaknade imorse av att mamma stökade på, var helt säker på att klockan var efter 3 och att hon hade kommit hem från jobbet. Minns att hon var in i mitt rum och jag hade sovit så tungt att jag låg och gapade. Var tvungen att skärpa mig så att hon inte skulle se att jag var bakis, det var nog illa att jag sov så länge. Sen hörde jag ytterdörren slå igen och såg att klockan var strax före 7. Tack och lov!
Nästa gång jag kollade på klockan var den 10 över 7, oh herregud, jag ska ta bussen till jobbet om 20 minuter! Christina, på jobbet, ´s ord klingade i öronen:
- Hur hårt du än festade och hur bakis du än är ska du vara redo att jobba klockan 8!
Och jag mindes hur jag hade lovat att jag skulle gå dit direkt från festen om det så blev nödvändigt, för jag skulle vara där på måndagsmorgonen och jobba hennes dubbelpass.
Men vänta nu, det kan inte vara måndag idag, det var torsdag igår.. Min hjärna jobbade på högvarv för att komma till klarhet med vad jag hade för planer för dagen, och vilken dag det ens var!
Ännu en gång kollade jag på klockan 08:08. Jag kommer att missa jobbet idag. Framför mig såg jag hur han åkte runt ensam i lägenheten, och helt plötsligt var det hans säng jag låg i.
Jag hade blivit offer för "Bakis-svamlet-morgonen-efter", och det var nästan lika illa som när min säng en gång var busshållplats och jag inte kunde sova för det var så trångt när alla väntade på sina bussar.
Efter någon timmes halvsovande/svamlande hörde jag skratt och skrik som skar ända in i benmärgen på mig. Huvudet började bulta och jag gömde mig under täcket, Sara är i farten. Hörde även andra röster, varför i hela fridens namn har vi besök så här tidigt?
Det var Ylva, juste, hon sov här.
Sakta men säkert kom resten av minnena från gårdagen fram, det ena jobbigare än det andra, men även vissa groteskt underhållande!
Denna jäkla alkohol asså!
