Karin

Jag valde ledarskapsprogrammet för att jag tyckte det var intressant att lära mig om hur människor fungerar och för att jag i framtiden hade velat jobba med det.

Skulle just gå över övergångsstället när jag hör någon ropa:
- Karin!
Vänder mig om och ser Sara komma fraktandes på en body med tillhörande rullstol.
Gubben kollar på mig, Sara presenterar oss och han kollar lite mer.
Jag säger "hej" och ler mitt artigaste leende mot honom, han blänger tillbaka på mig.
Han måste ha sett rakt igenom mina försök att vara trevlig, han måste ha hört falskheten i rösten.
Jag har absolut inget emot "människor i behov av stöd", så länge dom håller sig på behörigt avstånd.
Men att jobba med dom, usch och fy.
Jag suger på att låtsas vara trevlig mot dom som jag aldrig skulle ha valt att umgås med på min fritid och inte heller kan jag prata om meningslösa samtalsämnen bara för att få tiden att gå.

Nä, jag ska jobba på kontor. I höga klackar och korta kjolar ska jag tjäna pengar på att sitta ensam i ett rum och skriva formler. Jag menar, vad är annars vitsen med att läsa matte E?