Karin

Fick veta en hemsk sak idag som vekligen tog på mina krafter. Något som inte passar sig att skriva om här, men jag kände att jag behövde ventilera och sökte tröst hos mamma. När jag berättade vad som hade hänt började tårarna komma och jag var tvungen att springa in på mitt rum och gråta.
Grejen var för stor för mig att förstå så jag grät lite mer över den på jobbet.
Jag måste vara världens sämsta assistent, kul att den som ska ta hand om en sitter och gråter floder. Hur stabilt känns det på en skala?
Antar att jag inte skulle lyckas som psykolog heller.. Avundas dom som kan visa medlidande utan att gråta, jag saknar tyvärr den förmågan.

Mamma kom in hit nyss och började prata om det. Hon tog upp precis det jag hade tänkt på, sammanträffandet. Hur vi båda letade, men bara en av oss var tillfreds med det vi hittade.
Varför just jag?



Att det krävs något sånt här för att man ska uppskatta..