<3
Detta inlägg vill jag tillägna en vän som inte längre finns bland oss, och jag vet att ingen älskar min blogg som du gjorde.
Du var min systers "bästis", som man på den tiden sa, och jag kan väl inte ha varit mer än 5-6 år första gångerna vi sågs. Det är troligen inte alla som skulle låta lillasyrran vara med och hänga, men ni tog mig under era vingar sedan första stund. Jag tror till och med att vi delade bästishjärta alla 3 - eller var det bara något jag drömde om att få göra?
Hur som helst fick jag alltid vara med, så jag var alltid med. På allt från fotbollscuper till basketmatcher. Med skiftande intresse skall tilläggas, på en match satt jag nämnligen och broderade, men jag var där i alla fall.
Vi hade ofta tokigheter för oss - eller mest ni, jag bara hängde på. Ändå var jag den som slog upp hakan då ni kom på att vi skulle leka "fyllegubbar", något jag absolut inte fick säga till Mamma, så jag fick gott ljuga ihop en historia om hur jag hade snubblat.
På tal om tokigheter kom jag en gång in i Saras rum, jag minns hur ni satt i våningsängen, diskuterade allvarligt som på en konferans och framför er skrev ni punkter på ett papper med rubriken "HUR MAN BLIR EN LINA". Inte i mina vildaste tankebanor kunde jag komma på varför man ville vara en lina, och när ni berättade att det var en person tyckre jag ju inte att ni var mindre skumma för det.
Kanske var det för att mitt egna sociala liv rämnade titt som tätt, men höjdpunkterna i min tillvaro var definitivt gångerna du sov över hos oss - vilket var en hel del! Folk säger att man skrattar tills man kiknar, men det är en underdrift för hur vi hade det. Även om det hände att kvällarna fick en oväntad vändning - som den gången ni hittade mig hulkandes framför toan i mitt lila nattlinne, efter alltför många glas päronsoda. Kolsyra har aldrig varit något för mig.
Åren gick och sodan byttes ut mot alkohol. Som 16-åring tog ni med mig på krogen för första gången, lärde mig hur man snor drinkar, och vi blir jagade runt på cleo. Ja, ni har ju inte bara haft bra inflytande på mig. Du bangade aldrig en shot, och vi har väl båda fått i oss en och annan för många. Men du var också den som aldrig dömde och höll troget bort håret när man spydde upp dom igen.
Du har helt klart varit en källa till många skratt och var du än är idag hoppas jag att du vill kika in här ibland och för dig ska jag skriva så roligt jag bara kan.
12 december, 2013
Efter ett så långt uppehåll kanske ni tror att jag blev kidnappad i Prag, men det blev jag inte. Däremot kom jag hem till ett ännu mer fullbokat liv än vad jag hade innan. Jag kom nämnligen in på en kurs i nationalekonomi i sista minuten, och att få spendera tid med mitt intresse är så kul.
Nackdelen med att älska att plugga, och att älska att jobba och att älska allt annat jag gör på fritiden, gör att det efter ett tag börjar uppdagas en viss tidsbrist. Och hur mycket jag än vill att det ska funka, tvingas jag att erkänna att som det ser ut i dagsläget går inte mitt liv ihop - dygnets timmar räcker helt enkelt inte till. Jag har för mycket att göra på för lite tid.
Så med det i åtanke, kan jag (om jag övertygar mig själv riktigt hårt), nästan finna något positivt med att Gabriel åker hem till Stockholm om drygt en vecka. Ja, tiden för det den lilla djävul i bakhuvudet på mig har påmint mig om ända sedan jag bestämde mig för att falla för honom har kommit. Den tiden han går ut skolan och inte längre har någonting som binder honom till denna stad - förutom mig då!
Det känns såklart förjävligt, men to look at the bright side - jag kommer i alla fall ha mer tid att spendera på mina övriga aktiviteter. Ingen kommer kunna ersätta ett visst tomrum efter G, men att gå och jobba natt utan att ha en mysig en i sängen när man ska iväg kommer sure as hell att vara lättare.
Dessutom kom jag in på alla 4 kurser jag sökte till våren, vilket betyder att jag går upp till heltidsstudier. Plus att jag har kvar min tjänst på jobbet och känner man mig vet man att jag kommer i största möjliga mån jobba alla de passen jag har som inte krockar med det obligatoriska i skolan.
Ja, är det någonting jag har fått lära mig detta år så är det att hitta alternativa vägar. Att se möjligheter i det omöjliga, jag vet att det låter klyschigt, men livet har haft en tendens att vilja jävlas med mig, så vad ska man göra. Jag har planerat och planerat om framtiden en miljon gånger. Försökt hitta lösningar för att uppnå mina drömmar, som samtidigt förhoppningsvis drar mig åt samma håll vars Gabriel kan uppnå sina drömmar.
Men jag är positiv.
